1 feb. 2026
Det finns många barn och unga som lever i situationer som inte känns trygga.
Det kan handla om våld hemma, att någon blir slagen eller kontrollerad, eller om att det inte finns tillräckligt med pengar till mat, kläder eller fritidsaktiviteter. Ibland syns det inte utåt – men det känns inuti.
Våld är aldrig okej
Våld kan vara att någon slår, knuffar eller tar hårt.
Men det kan också vara ord som sårar, hot, att bli kontrollerad eller att känna sig rädd hemma.
Forskning visar att många barn i Sverige har sett eller upplevt våld i sin familj. Det kan göra att man känner oro, ont i magen, svårt att sova eller svårt att koncentrera sig i skolan. Det är inte ditt fel. Aldrig.
När pengar blir ett problem
En del barn växer upp i familjer där det är ont om pengar.
Det kan betyda att man inte kan följa med på klassresor, inte har samma kläder som andra eller ofta hör vuxna prata om stress och skulder.
Att ha det tufft ekonomiskt kan göra att vuxna mår sämre – och ibland leder det till konflikter eller bråk hemma. Men det är inte barnens ansvar att lösa vuxnas problem.
Om du är utsatt – eller känner någon som är det
Det finns alltid någon som vill lyssna och hjälpa.
Du har rätt att känna dig trygg.
Du kan till exempel:
-
prata med en lärare, kurator eller skolsköterska
-
ringa eller chatta anonymt med BRIS
- Ringa eller chatta anonymt även med oss på Cosmea Barn och Ungdom
-
prata med en annan trygg vuxen du litar på
Att berätta är inte att skvallra.
Det är att ta hand om sig själv!
B K R O Cosmea - Cosmea Barn och Ungdom
1 feb. 2026
I en värld där de flesta av oss lever våra liv ostört, finns andra vars vardag präglas av rädsla, kontroll och osäkerhet. Utsatta kvinnor, barn och ungdomar befinner sig i situationer som ofta saknar både röst och plats i den offentliga debatten. Här vill jag ge röster åt deras verklighet – genom både berättelser och fakta.
Våld mot kvinnor – ett allvarligt samhällsproblem
Trots att Sverige är ett av världens mest jämställda länder, visar statistiken att våld mot kvinnor är utbrett:
-
En ny EU-rapport visar att över 52 % av kvinnor i Sverige uppger att de någon gång blivit utsatta för våld eller hot, jämfört med ett EU-snitt på drygt 30 %.
-
När det gäller fysiskt våld mot kvinnor indikerar statistik att var tredje vecka dödas en kvinna av en man i Sverige.
-
Misstanke om misshandel mot vuxna kvinnor uppvisar en tydlig könsfördelning där över 80 % av misstänkta gärningspersoner är män.
Det här är inte bara siffror. Det handlar om liv – om känslor av hot, isolering och om den vardag många kvinnor tvingas bära i tystnad.
Våldtäkt och sexuella övergrepp – statistik och internationella perspektiv
Sexuella övergrepp påverkar många, men hur vanligt är det?
-
I Sverige rapporterades nästan 10 167 våldtäkter under 2024, enligt uppgifter om sexualbrott — en ökning jämfört med tidigare år.
-
Internationella jämförelser är komplexa, eftersom länders lagar och statistikpraxis skiljer sig — men enligt EU-data är Sverige bland de länder med högst antal anmälda våldtäkter per invånare.
-
Forskning visar att cirka 20 % av kvinnor och 5 % av män i Sverige under livet utsatts för allvarligt sexuellt våld.
-
Bland unga kvinnor (16–24 år) uppgav 21 % att de utsatts för sexualbrott under 2023.
Globalt är bilden ännu allvarligare: enligt en UNICEF-rapport har över 370 miljoner flickor och kvinnor – ungefär var åttonde i världen – utsatts för sexuellt våld innan 18 års ålder.
Det är viktigt att poängtera att hög statistik kan bero på bredare lagstiftning och större rapporteringsbenägenhet – inte nödvändigtvis att det begås fler brott.
Hur ofta söker utsatta hjälp?
Vi vet att många som utsätts inte anmäler brottet:
-
Experter uppskattar att den verkliga omfattningen av sexuella övergrepp kan vara upp till tio gånger högre än vad som anmäls.
-
Detta beror på flera faktorer; skam, rädsla för att inte bli trodd, juridiska processer som upplevs som sekundär traumatisering, eller att man helt enkelt inte vet vart man ska vända sig.
Att våga söka hjälp tar ett enormt psykologiskt mod – och samhället behöver vara redo att lyssna, stötta och skydda.
Barn och unga i utsatthet
Barn som växer upp i miljöer präglade av våld, missbruk eller ekonomisk utsatthet riskerar att föra traumat vidare i sina egna liv om de inte får stöd i tid.
Forskning visar att förövare till våld mot barn ofta finns i närmiljön – på fritids, i skolan eller i hemmet – vilket gör det ännu viktigare att vuxna runt barnen har både kunskap och verktyg att agera.
Ekonomisk utsatthet – en dold maktfaktor
Ekonomisk utsatthet gör det svårare att lämna våldsamma relationer:
-
En betydande andel barn i Sverige växer upp i familjer där en eller båda föräldrar har skulder eller befinner sig i skuldsanering.
-
Ekonomisk makt kan användas som ett kontrollverktyg i relationer, där den ekonomiskt beroende parten tappar både frihet och möjligheter – ett allvarligt hinder för trygghet och självständighet.
Vad kan vi göra?
Ingen kan göra allt – men alla kan göra något:
-
Våga fråga hur någon mår – och verkligen lyssna.
-
Stötta organisationer som hjälper utsatta, både ekonomiskt och genom volontärarbete.
-
Sprida kunskap och bryta tystnaden – genom att tala om problemen öppet och sakligt.
-
Kräva bättre stöd, skydd och förebyggande insatser från politiker och beslutsfattare.
Att bry sig är inte svaghet. Det är ett ansvar. Och förändring börjar ofta med att någon säger:
”Jag ser dig. Du är inte ensam.”
Källor:
Våld i nära relationer
Barn som upplever våld
Unga och sexualbrott
Våldtäkt – anmälningar och mörkertal
Ekonomisk utsatthet
-
Rädda Barnen
– Över 180 000 barn i Sverige lever i ekonomisk utsatthet.
– Barnfattigdom påverkar hälsa, skolgång och psykiskt välmående.
-
Kronofogden
– Många barn lever i familjer där föräldrar har skulder, vilket ökar stress och otrygghet i hemmet.
B K R O Cosmea - Cosmea Kvinna
28 jan. 2026
I Sverige pratar vi ofta om trygghet. Om rättigheter. Om barnets bästa. Men samtidigt lever tusentals barn och unga i ett skuggsamhälle – mitt ibland oss – utan att synas, höras eller räknas.
Det är barn som går upp varje morgon med en klump i magen. Barn som lär sig att vara tysta, osynliga och försiktiga. Inte för att de vill, utan för att de måste.
Att leva i skuggsamhället innebär att leva med ständig rädsla. Rädsla för att någon ska knacka på dörren. Rädsla för att föräldrarna ska försvinna. Rädsla för att bli avslöjad i skolan, bland vänner eller på vårdcentralen. Många av dessa barn bär på ett ansvar som inget barn ska behöva bära – att skydda sina föräldrar, sina syskon och sitt eget liv.
De går i skolan men vågar inte drömma om framtiden. Vad är meningen med att planera, när morgondagen är osäker? De lär sig svenska, får vänner, skrattar på rasterna – och lever samtidigt med en ständig inre stress som sällan syns utanpå.
Det som gör mest ont är kanske inte bara rädslan, utan tystnaden. Att deras lidande så ofta hamnar mellan stolarna. De passar inte in i statistiken. De har inga personnummer. De har inga röster i debatten. När vi diskuterar migration, lagar och system glöms barnen lätt bort – reducerade till siffror eller problem, istället för människor.
Men barn är alltid barn. Oavsett papper. Oavsett status. Oavsett gränser.
Barn som lever i skuggsamhället har samma behov som alla andra barn: trygghet, kärlek, utbildning och framtidshopp. När vi blundar för deras verklighet sviker vi inte bara dem – vi sviker våra egna värderingar.
Att se dem kräver mod. Att lyssna kräver empati. Att agera kräver politisk vilja och mänsklig medkänsla. Det börjar med att vi vågar prata om dem. Att vi vägrar acceptera att barn ska behöva leva i rädsla i ett land som kallar sig humant.
De finns här. De lider här. Och de förtjänar att bli sedda – inte som skuggor, utan som barn.
Cosmea Barn och Ungdom
28 jan. 2026
Det finns kvinnor i Sverige som lever mitt ibland oss, men som sällan räknas. De syns inte i statistiken, hörs inte i debatten och får sällan utrymme i beslutsrummen. Ändå bär de samhället på sina axlar. De osynliga kvinnorna.
Det kan vara kvinnor utan papper – migranter som lever i ständig beredskap, alltid redo att försvinna. Kvinnor som arbetar svart, vårdar sjuka anhöriga, föder barn i skuggan av system som inte är byggda för dem. Deras liv präglas av rädsla: för myndigheter, för att bli angivna, för att förlora det lilla de har. Rätten att finnas blir villkorad.
Men osynligheten har fler ansikten.
Det finns också kvinnor med personnummer, bostad och arbete – som ändå har dragit sig undan. Kvinnor som genom år av anpassning, våld, nedvärdering eller psykisk press har lärt sig att tystnad är säkrare än att ta plats. Normaliseringsprocessen har lärt dem att inte kräva för mycket, inte störa, inte visa sårbarhet. Att överleva genom att krympa.
För många av dessa kvinnor har samhället blivit en främling. Institutioner som en gång skulle skydda upplevs i stället som dömande, otillgängliga eller farliga. Språket är fel. Blickarna är fel. Tidsramarna är för snäva. Kraven för höga. Så man slutar försöka. Man slutar berätta. Man slutar hoppas på att bli mött.
Osynlighet är sällan ett val – det är en konsekvens.
När kvinnor tystnar förlorar vi inte bara deras berättelser, utan också viktig kunskap om hur samhället faktiskt fungerar – och för vem. Vi missar sambanden mellan kön, klass, migration och makt. Vi missar att se hur strukturer skapar tystnad, och hur tystnad i sin tur upprätthåller ojämlikhet.
Ett jämställt samhälle kan inte byggas på att vissa kvinnor försvinner ur blickfånget. Feminism som inte inkluderar de mest utsatta riskerar att bli tomma ord. Att se de osynliga kvinnorna kräver mer än välvilja – det kräver att vi ifrågasätter normer, system och föreställningar om vem som anses trovärdig, värdig och värd att lyssna på.
Att synliggöra handlar inte om att tvinga fram röster. Det handlar om att skapa trygghet nog för att röster ska våga höras. Om att bygga ett samhälle där kvinnor inte behöver välja mellan säkerhet och synlighet.
De osynliga kvinnorna finns här.
Deras tystnad bär på berättelser vi inte har råd att ignorera.
Frågan är inte om de finns –
utan om vi är beredda att se dem.
Cosmea Kvinna
28 jan. 2026
Fattigdomen i Sverige ökar. Det sker inte plötsligt eller dramatiskt, utan långsamt, nästan omärkligt. Den smyger sig på i form av tomma kylskåp, obetalda räkningar och ständiga val mellan mat, hyra och medicin. För många utsatta grupper är detta inte längre tillfälliga kriser – det är vardag.
I centrum för denna verklighet står kvinnor.
Kvinnor som redan befinner sig i samhällets marginaler: ensamstående mammor, äldre kvinnor med låga pensioner, kvinnor med funktionsnedsättningar, nyanlända och kvinnor som arbetar inom lågavlönade yrken. När trygghetssystemen försvagas är det de som faller först – och hårdast.
Det som en gång byggde Sverige starkt var vissheten om att ingen skulle behöva stå ensam när livet rasade. Att sjukdom, arbetslöshet, skilsmässa eller våld inte automatiskt skulle innebära fattigdom. Men den tryggheten är inte längre självklar.
Nedmonteringen av välfärden har konsekvenser. När ersättningar inte följer levnadskostnaderna, när kraven hårdnar och stödet minskar, pressas människor allt längre ut i ekonomisk och social utsatthet. För kvinnor innebär detta ofta dubbel utsatthet – de bär både det ekonomiska ansvaret och omsorgsansvaret, samtidigt som deras arbete undervärderas och underbetalas.
Fattigdom handlar inte bara om pengar. Den handlar om stress, skam och maktlöshet. Om att ständigt ligga steget efter. Om att tacka nej till sociala sammanhang, barnens fritidsaktiviteter och nödvändiga vårdbesök. För barn som växer upp i fattigdom sätter det spår som kan följa dem genom hela livet.
När trygghetssystemen brister flyttas ansvaret från samhället till individen – som om fattigdom vore ett personligt misslyckande istället för ett politiskt resultat. Det är en farlig förskjutning. Den skapar tystnad, isolering och ett samhälle där empati ersätts av misstänksamhet.
Vi behöver våga säga det högt: ett samhälle som tillåter att människor, särskilt kvinnor och barn, lever i långvarig fattigdom är ett samhälle som har tappat riktningen. Trygghet är inte en kostnad – det är en investering i människors liv, hälsa och framtid.
Att bygga upp tryggheten igen kräver politiskt mod, men också ett gemensamt ansvar. Det börjar med att vi ser sambanden. Att vi förstår att ökande fattigdom inte är ett olycksfall i debatten, utan en konsekvens av medvetna val.
Och det slutar med en enkel men avgörande fråga:
Vilket samhälle vill vi vara – när tryggheten behövs som mest?
B K R O Cosmea
23 jan. 2026
Jag ser med växande oro hur den nuvarande politiska regeringen steg för steg rustar ner kvinnofrågorna och hjälparbetet kring utsatta kvinnor och barn. Det sker sällan med stora rubriker eller öppna deklarationer – utan genom nedskärningar, omprioriteringar och tyst normalisering. Men konsekvenserna är allt annat än tysta.
När resurser till kvinnojourer minskar, när stödinsatser för våldsutsatta kvinnor försvagas och när barn som lever i otrygga hem får mindre skydd, då handlar det inte om abstrakta budgetposter. Det handlar om människors liv och säkerhet. För många kvinnor och barn är samhällets stöd den sista livlinan bort från våld, kontroll och övergrepp.
Kvinnofrågor behandlas allt oftare som särintressen – något man kan ta itu med “sen”, när ekonomin tillåter. Men jämställdhet och skydd mot våld är inte ett tillval i ett demokratiskt samhälle. Det är grundläggande rättigheter. När dessa frågor nedprioriteras sänder det en farlig signal: att vissa människors trygghet är mindre värd än andra politiska ambitioner.
Särskilt allvarligt är hur barnen drabbas. Barn som bevittnar våld, lever med rädsla eller växer upp i destruktiva miljöer behöver långsiktigt och professionellt stöd. När sociala insatser försvagas riskerar vi att svika en hel generation. Det är inte bara ett moraliskt misslyckande – det är också ett samhällsproblem som kommer att få långtgående konsekvenser.
Samtidigt sker detta i ett samhällsklimat där hårdare retorik, ökade krav och minskad empati blivit norm. Fokus flyttas från förebyggande arbete till repressiva åtgärder. Från omsorg till kontroll. Kvinnors utsatthet reduceras till statistik, och våld i nära relationer riskerar att hamna i skuggan av andra politiska prioriteringar.
Det här är ingen slump. Det är ett politiskt vägval.
När jämställdhet inte längre ses som en självklar del av samhällsbygget, utan som något sekundärt, då urholkas också tilliten till staten. Ett samhälle som inte förmår skydda sina mest utsatta förlorar sin moraliska kompass.
Jag menar att vi måste säga ifrån. Kvinnors och barns rätt till trygghet, skydd och stöd får aldrig bli en budgetfråga bland andra. Det är en grundbult i ett anständigt samhälle.
Att rusta ner kvinnofrågorna är att blunda för våldet.
Att försvaga stödet till utsatta barn är att acceptera otrygghet som norm.
Vi måste kräva en politik som sätter människovärde före besparingar – och som tydligt visar att kvinnors och barns liv inte är förhandlingsbara.
B K R O Cosmea - Cosmea Kvinna
17 jan. 2026
Vår röst för Irans kvinnor – solidaritet är handling
Vi skriver detta som B K R O Cosmea och Cosmea Kvinna, i systerskap och i ansvar. När iranska kvinnor ännu en gång reser sig mot en brutal regim, gör de det med sina kroppar, sina röster och sina liv som insats. Deras kamp är inte ny – men den är lika brådskande, lika rättmätig och lika universell i dag.
I Iran är kvinnors vardag ett slagfält. Förtrycket är systematiskt, lagstadgat och våldsamt. Ändå vägrar kvinnor att tiga. De klipper håret, tar av slöjan, går ut på gatorna, organiserar sig, trotsar hot, fängelse och död. De gör det för sig själva, för sina döttrar – och för alla kvinnor som ännu inte kan tala fritt.
Vi i Cosmea-rörelsen ser er. Vi hör er. Och vi står med er.
”Kvinna, liv, frihet” är inte bara ett slagord. Det är ett löfte om en framtid där kvinnors kroppar inte kontrolleras av staten, där kärlek inte straffas, där liv inte kvävs av rädsla. När iranska kvinnor kräver detta, kräver de inget annat än det mest grundläggande: rätten att vara människa.
Vårt stöd är inte symboliskt. Solidaritet måste vara handling. Det betyder att vi fortsätter att tala, skriva, organisera och påminna – även när nyhetsflödet rör sig vidare. Det betyder att vi vägrar normalisera förtryck och att vi kräver ansvar av makthavare, internationella institutioner och av oss själva.
Till de iranska kvinnorna vill vi säga:
Ni är inte ensamma. Er kamp är vår kamp. Er styrka bär oss, och vårt löfte till er är att inte vända bort blicken.
Cosmea Kvinna är byggt på idén om globalt systerskap. När en kvinna förtrycks, förlorar vi alla. När en kvinna reser sig, reser vi oss med henne.
Vi står kvar.
Vi höjer våra röster.
Vi väljer solidaritet – om och om igen.
B K R O Cosmea & Cosmea Kvinna
10 jan. 2026
Hedersvåld är en form av våld som utövas inom familjer eller släktnätverk för att försvara eller återställa upplevd heder. Fenomenet har sina rötter i patriarkala strukturer och traditioner där individens beteende anses påverka hela familjens eller släktens sociala status. Ofta drabbar hedersvåld främst kvinnor och unga flickor, men även män kan utsättas. Det kan inkludera allt från psykisk och fysisk misshandel till mord.
Uppkomsten av hedersvåld kan kopplas till samhällen där familjens rykte värderas högre än individens frihet, och där könsroller är strängt reglerade. Migration har gjort att hedersrelaterade konflikter blivit synliga även i Sverige, vilket har lett till ökad debatt och satsningar på förebyggande arbete. Utvecklingen har visat att hedersvåld inte är begränsat till någon särskild religion eller kultur, utan kan förekomma i olika grupper där kollektivets vilja sätts före individens.
Mekanismerna bakom hedersvåld bygger ofta på kontroll och övervakning av främst kvinnors livsval, såsom klädsel, vänskapsrelationer och val av partner. Släktens eller familjens äldre medlemmar kan pressa yngre att följa traditionella normer, och avvikelse kan leda till hot, våld eller uteslutning.
Fadime Sahindal – Ett svenskt exempel
Ett känt exempel på hedersvåld i Sverige är Fadime Sahindal, som mördades av sin far i Uppsala år 2002. Fadime hade offentligt berättat om sina erfarenheter av hedersrelaterat förtryck och kämpade för att få leva sitt eget liv. Hennes död blev en väckarklocka för det svenska samhället och ledde till att frågor om hedersvåld fick större utrymme i debatten, samt till lagändringar och ökat stöd till utsatta.
Fadimes mod och kamp har blivit symbolisk för arbetet mot hedersvåld i Sverige, och hennes historia visar på vikten av att våga bryta tystnaden och stå upp för individens rättigheter.
B K R O Cosmea - Cosmea Kvinna
3 jan. 2026
Vi vill gärna tro att Sverige är ett land där tryggheten bär. Ett land där barn får vara barn, där kvinnor kan leva fria liv, där unga möts av möjligheter snarare än murar. Men bakom siffror, strategier och politiska löften finns en annan verklighet — den som möts varje dag i socialt arbete, i stödsamtal, i skyddade miljöer, i skolor och på öppna mötesplatser. Det är där sprickorna i välfärden blir synliga. Det är där utsattheten får ett ansikte.
För kvinnan som försöker dölja blåmärkena som inte alltid sitter på huden.
För barnet som lär sig vara tyst för att undvika nästa konflikt.
För ungdomen som bär hela världens krav på sina axlar — men saknar någon som orkar bära tillsammans.
Utsatthet i dagens Sverige är sällan enkel eller entydig. Den är ekonomisk, social, psykisk, relationell. Den växer där ojämlikhet fördjupas, där våld normaliseras, där ensamhet blir vardag och där samhällets skyddsnät inte når hela vägen fram.
Vi möter kvinnor som tvingats göra sig små för att överleva relationer där makt och kontroll styr varje andetag. Vi möter barn som tar ansvar ingen människa i deras ålder borde behöva bära — barn som försöker navigera mellan lojalitet, rädsla och en stilla dröm om trygghet. Vi möter ungdomar som känner sig osedda i ett samhälle som talar mycket om dem, men alltför sällan med dem.
Samtidigt förväntas dessa människor vara starka.
Starka nog att be om hjälp.
Starka nog att lämna.
Starka nog att orka vidare.
Men styrka är inte ett krav man ska behöva uppfylla för att få bli bemött med värdighet.
Från ett samhällsperspektiv handlar utsatthet om strukturer — om vilka livsvillkor människor får, vilka dörrar som öppnas och vilka som stängs. Det handlar om bostadsbrist, arbetslöshet, psykisk ohälsa, migrationserfarenheter, våld i nära relationer, digital utsatthet, social isolering. Det handlar om hur kön, ålder, ekonomi och bakgrund flätas samman och skapar olika grader av sårbarhet.
Från ett socialt perspektiv handlar det om mötet.
Om den stund där någon vågar berätta.
Om platsen där skuld byts mot förståelse, där rädsla får sällskap av ett första, försiktigt hopp.
Det är i dessa möten som socialt arbete gör skillnad — inte bara genom insatser och handlingsplaner, utan genom närvaro, tålamod och respekt. Genom att se hela människan bakom situationen. Genom att våga stå kvar även när berättelserna är tunga att bära.
BKRO Cosmea finns i detta mellanrum — mellan det som brister och det som fortfarande går att bygga. Vi möter kvinnor, barn och unga i deras verklighet, inte i våra föreställningar. Vi vet att förändring sällan sker i stora steg; den sker i andetag, i samtal, i små beslut som sakta leder vidare.
Att tala om utsatthet är inte att beskriva svaghet — det är att synliggöra modet hos dem som överlever trots allt. Men det är också att rikta blicken mot oss andra: mot samhällets ansvar, mot vårt gemensamma uppdrag att inte acceptera att någon lämnas ensam i sin kamp.
För ingen kvinna ska behöva välja mellan trygghet och överlevnad.
Inget barn ska behöva växa upp i rädsla.
Ingen ungdom ska behöva känna att framtiden inte rymmer dem.
Så länge verkligheten inte ser ut så, fortsätter vi — lyssnande, närvarande, medmänskliga. För förändring börjar där någon blir sedd.
B K R O Cosmea
3 jan. 2026
Det finns kvinnor vars berättelser aldrig hamnar på löpsedlar. Kvinnor som bär sin smärta tyst, som lär sig läsa av rummets minsta skiftning, som krymper sig själva för att få plats i andras gränser. De finns i varje trapphus, varje väntrum, varje stadsgata — och alltför ofta går de oss förbi.
Utsatthet har många ansikten. Den kan vara ett kontrollerande ord vid köksbordet, en hotfull tystnad i hallen, ett ekonomiutrymme som krymper tills friheten inte längre ryms där. Den kan vara år av nedmonterad självkänsla — gjord av små, osynliga steg som världen inte alltid förstår.
Och ändå kallas kvinnor starka. Stark för att hon stannar. Stark för att hon överlever. Stark för att hon bär. Men ingen människa ska behöva vara stark för att få vara trygg.
Det sociala arbetets rum är ofta det första där kvinnan får andas utan att bli ifrågasatt. Här får orden komma i sin egen takt. Här finns någon som inte säger ”varför gick du inte tidigare?” utan istället: ”Jag hör dig. Du är inte ensam.” I det mötet ligger en kraft som inte syns i statistik — men som kan förändra en människas livsbana.
När vi arbetar nära kvinnors verklighet ser vi också hur samhällets strukturer fortsätter att svika. Hur våld normaliseras. Hur skam flyttas från förövaren till den som överlever. Hur kvinnors gränser gång på gång blir något andra tror sig ha rätt att förhandla om.
Cosmea Kvinna står mitt i detta landskap — inte som en röst som talar över kvinnorna, utan som en röst som bär deras ord vidare. Socialt arbete handlar inte bara om stöd, insatser och handlingsplaner. Det handlar om att skapa en plats där värdighet kan återuppstå. Där skuld löses upp i förståelse. Där vägen tillbaka inte behöver vara rak — bara möjlig.
För varje kvinna som vågar berätta finns en tystad som ännu inte gör det. Därför måste vi fortsätta att se, lyssna, orka stanna kvar. Vi måste våga tala om våld, beroende, makt, fattigdom, migration, psykisk ohälsa — allt det som flätas samman och gör utsattheten komplex.
Att arbeta med kvinnor i utsatthet är att möta både smärta och mod. Det är att stå vid sidan av när någon sakta börjar tro på sitt eget värde igen. När blicken lyfts. När rädslan får sällskap av hopp.
Ingen kvinna ska behöva välja mellan trygghet och överlevnad. Ingen ska behöva förklara varför hon inte orkade lämna i går — bara få stöd att kunna lämna i morgon.
Och så länge verkligheten inte ser ut så, fortsätter vi — tillsammans.
Cosmea Kvinna - B K R O Cosmea
3 jan. 2026
Vi talar ofta om barn som framtiden. Som löften om det som ska komma, som små frön vi ska vårda tills de växer upp och bär samhället vidare. Ändå är det just barn som så ofta hamnar längst bak i kön — längst bort från beslutsrummen, längst bort från tryggheten, längst bort från den uppmärksamhet som skulle kunna göra skillnad.
Barns utsatthet syns inte alltid. Den bor ibland bakom stängda dörrar, i spruckna relationer, i kylskåp som gapar tomma eller i blickar som tyst har lärt sig att inte be om hjälp. Den finns i skoltoaletter där någon gömmer sig för att slippa rasterna, i klassrum där magont är lika vardagligt som matteprov, och i digitala rum där kränkningar kan följa med hela vägen in i sängen på kvällen.
Vi har lärt oss att tänka att utsatthet är extrem — att den måste vara dramatisk för att räknas. Men utsatthet kan lika gärna vara ensamheten i att växa upp utan någon som orkar lyssna. Att behöva bli vuxen för tidigt. Att ständigt anpassa sig till andras humör, andras brist, andras kamp.
Samhället säger ofta att barn är allas ansvar. Ändå lägger vi mycket av ansvaret på just dem — på deras förmåga att anpassa sig, prestera, inte störa, inte ta plats. Vi talar om "stökiga barn", men mer sällan om stökiga livssituationer. Vi talar om "skolresultat", men inte om trötthet efter en natt där bråk aldrig tog slut. Vi säger att barn måste lära sig motståndskraft — som om det vore rimligt att de ska behöva rusta sig mot det som vuxna borde skydda dem ifrån.
Barn har ingen fackförening. Ingen röst i valurnor. Ingen egen ekonomi. Därför blir deras verklighet beroende av vårt mod att se — och vårt ansvar att agera. Så länge vi accepterar att ett barns mående kan reduceras till en siffra i en rapport, eller en punkt i en budget, riskerar vi att glömma att varje statistikpost är ett liv i miniatyr.
Att värna barn handlar inte bara om trygghetssystem, resurser och lagar — även om de är avgörande. Det handlar också om att våga se barns värld som lika komplex och betydelsefull som vuxnas. Att fråga oss själva vad vi hade önskat som barn, och vad vi önskar för de barn som växer upp nu.
Barndomen ska inte vara en plats man överlever. Den ska vara en plats man får vara människa i — på riktigt.
Cosmea Barn och Ungdom - B K R O Cosmea
29 dec. 2025
Det finns ögonblick från 2025 som har fastnat hos mig. Inte som rubriker eller statistik — utan som röster. En hand som darrar när någon vågar berätta. Ett barns blick när det äntligen blir lyssnat på. En ung människa som formulerar sitt hopp, trots allt.
Det är de rösterna jag bär med mig in i 2026.
Under året har jag mött kvinnor som burit mer än någon borde behöva bära. De har kämpat i tystnad, men också i motstånd — mot orättvisor, mot våld, mot den trötthet som kommer av att ständigt behöva förklara varför deras liv är lika mycket värda. Och ändå ser jag något större än smärtan: jag ser en kraft. En solidaritet. En beslutsamhet som vägrar ge upp.
Jag har också mött barn som lärt mig mer om mod än många vuxna. Barn som säger ifrån, som ställer de frågor vi ibland är rädda att formulera. Barn som inte ber om mycket — bara trygghet, närvaro och rätten att få vara just barn. När de talar borde världen stanna upp en stund och lyssna.
Och så finns de unga. De som ofta beskrivs som ”stressade”, ”splittrade” eller ”krävande”. Men jag ser något annat. Jag ser unga som vill förändra, som söker mening, som försöker navigera i en värld som ibland ger dem för lite utrymme och för mycket ansvar. När de berättar om sin oro, sin ilska eller sin dröm om framtiden — då påminns jag om att de inte är framtidens röst. De är nutidens.
2025 har lärt mig att rättigheter aldrig är abstrakta. De sitter i människors liv. I vardagsrum, väntrum, skolor, skyddade boenden, digitala rum och tysta kök sent på kvällen.
Det är där kampen pågår — och det är där hoppet föds.
Inför 2026 bär jag på en önskan.
Att vi vågar göra världen lite varmare.
Att vi tar ansvar innan vi tar ställning.
Att vi lyssnar mer — och snabbare — när någon säger: ”Det här är inte okej.”
Jag hoppas på ett år där kvinnor inte bara överlever, utan får leva.
Där barn inte behöver vara starka i förtid.
Där unga får känna att deras röst inte är en gäst — utan en självklar plats vid bordet.
För förändring börjar inte alltid med stora ord eller stora beslut.
Den börjar ofta i det lilla — i hur vi möter varandra.
Och kanske är det just där, i de små ögonblicken, som 2026 kan bli året då fler får andas lite friare.
Z B S - B K R O Cosmea
29 dec. 2025
- Om motståndskraft, rättigheter och hopp för kvinnor, barn och unga
2025 har varit ett år som både prövat och stärkt oss. Ett år fyllt av framsteg, bakslag och viktiga samtal om de rättigheter som formar våra liv – särskilt för kvinnor, barn och unga. När vi på Cosmea blickar tillbaka ser vi inte bara statistik, beslut och rubriker, utan människors erfarenheter: deras röster, deras mod och deras vardag.
2025 – Ett år av både framsteg och utmaningar
Under året har många organisationer, eldsjälar och aktivister fortsatt arbetet för jämställdhet och barns och ungas trygghet. Vi har sett:
-
fler öppna samtal om våld i nära relationer och behovet av starkare skyddssystem
-
fortsatt uppmärksamhet kring psykisk hälsa bland unga
-
ökande engagemang för att bekämpa ekonomisk utsatthet bland ensamstående mödrar
-
ett växande fokus på barns rätt att bli lyssnade på i beslutsprocesser
Samtidigt finns det områden där utvecklingen gått långsammare än vi hoppats. Många kvinnor möter fortfarande hinder i arbetslivet, vårdköer påverkar särskilt redan utsatta grupper, och unga upplever press, otrygghet och brist på inflytande.
2025 har därför påmint oss om att rättigheter aldrig är självspelande. De kräver ansvar, handlingskraft — och uthålligt arbete.
Rösterna som bar året
Det mest hoppfulla vi sett är kraften i gemenskap och organisering.
Kvinnor som vågar berätta sina historier.
Barn och unga som kräver att bli hörda — i skolan, i samhället, i politiken.
Vi har sett nätverk byggas, lokala initiativ växa fram och solidaritet över generationsgränser.
Det visar att förändring inte bara sker i beslutssalar — utan i vardagen, i samtalen, i mötet mellan människor.
✨ Våra önskningar och riktningar inför 2026
När vi nu tar steget in i 2026 bär vi med oss både lärdomar och förhoppningar. För oss handlar kommande år om att fördjupa, stärka och våga drömma större.
För kvinnor
Vi önskar ett 2026 där:
-
trygghet och frihet från våld prioriteras på riktigt
-
hälsa, vård och ekonomisk trygghet ses som grundläggande rättigheter
-
arbetslivets normer förändras, så att omsorgsarbete värderas högre
-
kvinnors erfarenheter tas på allvar — i forskning, media och beslutsfattande
Vi vill fortsätta skapa rum där kvinnor kan växa, dela sin berättelse och känna att deras röst räknas.
För barn
Vi önskar ett 2026 där:
-
varje barn möts med respekt, trygghet och stabila vuxna
-
barns rätt till lek, utbildning och hälsa inte bara skrivs i dokument utan märks i vardagen
-
fler vågar agera när ett barn far illa — tidigare, tydligare och tillsammans
Barns rättigheter behöver vara utgångspunkt — inte eftertanke.
För unga
Vi önskar ett 2026 där:
-
ungas psykiska hälsa tas på största allvar
-
fler forum skapas där unga får påverka beslut som rör deras liv
-
unga möts som samhällsbyggare — inte som problem
Att lyssna på unga är inte ”inkludering” — det är demokrati.
Tillsammans framåt
Inför 2026 vill vi fortsätta vara en plats för reflektion, kraft och förändring.
En plats där erfarenheter möts och där idéer blir handling.
Arbetet för rättigheter är långsiktigt.
Det kräver mod, trygghet och samarbete — men också hopp.
Vi går in i det nya året med övertygelsen att varje röst spelar roll, varje handling gör skillnad och varje människas värdighet är ovärderlig.
Tack till alla som stått med oss under 2025 — låt oss fortsätta forma framtiden tillsammans.
B K R O Cosmea
28 dec. 2025
Mellandagarna ligger som ett mjukt, men ibland tungt, mellanrum efter julen. Ljusen står fortfarande i fönstren, granen doftar svagt – men stämningen har förändrats. När sorlet tystnar och tempot sjunker, blir det lättare att höra allt det som inte syntes under själva julen.
Julen bär ofta två sidor. Den glittrande — fylld av värme, gemenskap och traditioner. Och den andra — den som sällan talas om. Den som handlar om tomhet efter förväntningar som inte infriades. Om roller man bar, fast orken egentligen tog slut. Om ensamhet som känns starkare när världen runtomkring verkar fira.
I mellandagarna får sanningen ofta komma fram.
Tröttheten. Saknaden. Överväldigandet. De ordlösa känslorna som pressats undan mellan julklappar, leenden och dukade bord.
💧 Här finns plats för det som gjorde ont.
För relationer som skaver. För minnen som väcks. För känslan av att ha gett lite mer än man hade att ge. För det som aldrig sades — eller det som sades för högt.
Det är okej om julen inte blev varm.
Det är okej om den kändes ensam.
Det är okej om du mest längtade efter att den skulle ta slut.
Mellandagarna kan få vara en tid av stilla uppriktighet. En tid att möta sig själv utan fasader. Att vila i insikten att livet inte alltid följer berättelsen vi önskar — men att våra känslor ändå är sanna, värdefulla och värda att bäras varsamt.
🌿 I detta mellanrum finns också något varsamt hoppfullt.
Inte i form av löften eller nyårsmål — utan i den enkla möjligheten att andas lite friare. Att låta kroppen varva ned. Att lyssna inåt och säga: Så här känns det. Och det får finnas.
Du behöver inte vara stark i mellandagarna.
Du behöver bara vara människa.
Och ibland är just det — tillräckligt.
B K R O Cosmea
28 dec. 2025
Nu är vi mitt i mellandagarna – dagarna mellan jul och nyår när allt går lite långsammare. Ljusstakarna står fortfarande i fönstren, rester av julgodis finns kvar i burkarna, och dagarna kan kännas både lugna, långa och lite stilla.
För vissa är mellandagarna mysiga. Det finns tid att sova lite längre, spela spel, titta på filmer, träffa vänner eller bara slappa i pyjamas hela dagen. För andra kan det kännas tomt, ensamt eller förvirrande när allt plötsligt blir så tyst efter julen. Oavsett hur du känner är dina känslor okej — här på Cosmea vet vi att alla upplever den här tiden på sitt eget sätt.
🌿 En chans att andas ut
Mellandagarna kan få vara som en mjuk paus. En tid att hämta kraft, lyssna på sig själv och göra saker som får kroppen och hjärtat att må bra:
✨ ta en promenad i vinterluften
✨ prata med någon du tycker om
✨ rita, skriva, spela musik — eller bara vila
💛 Det är okej att känna olika saker
Kanske blev julen inte som du hoppats. Kanske saknar du någon. Kanske känner du både glädje och oro inför det nya året. Allt får finnas. Du behöver inte vara stark eller glad hela tiden.
Här på Cosmea finns vi, även i mellandagarna. Du får vara precis som du är — med alla dina tankar och känslor.
🌟 Blicka försiktigt framåt
Snart börjar ett nytt år, men du behöver inte ha alla svar redan nu. Du kan ta ett steg i taget, i din egen takt. Ibland räcker det med en liten tanke: Vad skulle göra morgondagen lite snällare mot mig?
Från oss på Cosmea önskar vi dig lugna mellandagar, varma stunder och hopp om ett fint kommande år.
Du är viktig. Du räcker. Och du är inte ensam. ✨
Cosmea Barn och Ungdom
