Mäns våld mot kvinnor – Sveriges mest ihållande samhällskris

Det talas ofta om trygghet i Sverige. Om lag och ordning. Om vilka hot som anses akuta. Men mitt i denna politiska debatt finns en verklighet som är både konstant och systematisk – och som alltför ofta behandlas som en randfråga: mäns våld mot kvinnor.

Detta är inte en serie isolerade händelser. Det är ett mönster.

Kvinnor i Sverige lever varje dag med risken att utsättas för våld av någon de känner, litar på eller har älskat. Hemmet – som borde vara den tryggaste platsen – är för många den farligaste. Trots återkommande politiska löften, trots strategier och handlingsplaner, fortsätter våldet. Och varje gång en kvinna mördas följs det av samma ord: chock, sorg, och löften om förändring.

Men förändringen uteblir.

Problemet är inte brist på kunskap. Vi vet vad som krävs: långsiktiga resurser till kvinnojourer, fungerande skyddsåtgärder, tidiga insatser, och ett rättssystem som förstår våldets dynamik. Ändå ser vi gång på gång hur kvinnor lämnas utan tillräckligt skydd. Hur varningssignaler missas. Hur ansvar faller mellan myndigheter.

Det är inte ett systemfel. Det är ett system som inte prioriterar.

Särskilt oroande är hur kvinnor i utsatta situationer – exempelvis de med ekonomisk beroendeställning, migrationsbakgrund eller funktionsnedsättning – ofta möter ännu högre hinder för att få hjälp. Här blir ojämlikheten tydlig: alla kvinnor har inte samma möjlighet att bli skyddade.

Samtidigt finns en politisk tendens att tala om trygghet på ett sätt som osynliggör detta våld. Fokus riktas utåt – mot det som upplevs som främmande – medan det mest omfattande våldet sker i det nära. Det skapar en farlig obalans i både resurser och uppmärksamhet.

Vi måste våga vara tydliga: detta är en av Sveriges mest akuta jämställdhetsfrågor. Och det är en fråga om liv och död.

Att bekämpa mäns våld mot kvinnor kräver mer än symbolpolitik. Det kräver politiskt mod att prioritera rätt, att omfördela resurser, och att hålla fast vid ett långsiktigt ansvar även när frågan inte dominerar nyhetsflödet.

Framför allt kräver det en förändrad syn: att detta våld inte är ett sidospår – utan en central fråga för hela samhällets trygghet och demokrati.

Frågan är inte om vi vet vad som behöver göras.
Frågan är varför vi fortfarande inte gör det.

Cosmea Kvinna

B K R O Cosmea

Andra inlägg

• När regeringen sviker barnen och ungdomar – och kallar det politik
• Konturerna av en ny skyddslagstiftning: mot ett dualistiskt system
• Från princip till praktik: konturerna av ett alternativt system
• Glad Påsk
• Mot en rättighetsbaserad och tillitsbärande stödstruktur
• Nödvändigheten av ett paradigmskifte i arbetet med utsatta kvinnor, barn och unga
• När det svåra blir normalt - om normaliseringsprocessen
• När drömmen börjar ta form
• Drömmen om ett Cosmea hus