Utvisningarna av barn och ungdomar fortsätter. Inte i det tysta, inte i okunskap – utan fullt medvetet. Detta sker i Sverige, ett land som gärna framhåller sig som en moralisk förebild. Och det sker i ett valår.

Det går inte längre att tala om misstag eller enskilda fall. Det här är en politisk linje. Ett aktivt val.

Barn som rotat sig i Sverige, som lärt sig språket, som har sina vänner, sin skolgång och hela sin verklighet här, behandlas som om de vore utbytbara. Som om deras liv vore administrativa detaljer. Beslut fattas, papper skrivs under – och konsekvensen blir att barn slits bort från det enda hem de känner.

Det är inte bara hårt. Det är omänskligt.

Att gömma sig bakom lagar räcker inte. Lagar är inte neutrala – de är skapade av människor och kan förändras av människor. När lagens tillämpning gång på gång leder till att barns trygghet offras, då är det inte lagen som brister. Då är det viljan.

Vad vi ser är en politik där signalvärden väger tyngre än barns livsvillkor. Där rädslan för att uppfattas som “för generös” går före elementär medmänsklighet. Och där barn reduceras till symboler i en hårdnande retorik.

Det är ett moraliskt haveri.

Särskilt allvarligt är det att detta sker i ett valår. Om inte ens då – när förtroende ska vinnas och ansvar ska visas – empati och humanitet får ta plats, när ska det då ske? Vad säger det om vår politiska riktning att barn kan utvisas utan att det ens tycks skaka makthavarna?

Vi måste sluta använda förmildrande ord. Detta handlar inte om “svåra avvägningar”. Det handlar om prioriteringar. Och just nu prioriteras inte barn.

Konsekvenserna är välkända. Barn lever i konstant otrygghet, med rädsla som följeslagare. Psykisk ohälsa breder ut sig. Tilliten till samhället bryts ner – inte bara hos de drabbade, utan hos alla som ser vad som sker. För vad lär vi våra unga, när vi visar att deras trygghet är villkorad?

Det finns en gräns där politik upphör att vara legitim och börjar bli cynisk. När barns rättigheter gång på gång åsidosätts har vi passerat den gränsen.

Detta är inte värdigt ett land som säger sig stå för mänskliga rättigheter.

Och ansvaret går inte att ducka. Det vilar på den sittande regeringen, på beslutsfattare och på alla som väljer att vara tysta. För tystnad i detta läge är inte neutral. Den är ett ställningstagande.

Frågan är brutal men nödvändig:
Hur många barn ska behöva betala priset innan vi säger stopp?

Det räcker nu.

Barn ska inte utvisas från trygghet till osäkerhet. Barn ska inte bära konsekvenserna av politiska signalspel. Barn ska skyddas – ovillkorligt.

Allt annat är ett svek.

Cosmea Barn och Ungdom

B K R O Cosmea