Barndomen vi inte får svika - Del 4

”Jag mår bra” – barnen som går sönder i tysthet

Det finns två ord som kan dölja nästan vad som helst: ”Jag mår bra.” De kan sägas av en femtonåring som inte sovit ordentligt på flera veckor, av en flicka som gråter när ingen ser, av en pojke som slutat tro att någon skulle förstå om han berättade eller av ett barn som fortfarande går till skolan, lämnar in sina uppgifter och ler när någon tar ett fotografi. ”Jag mår bra.” Och eftersom orden är precis de vi vuxna hoppas få höra nöjer vi oss ibland med dem. Men tänk om vi frågade en gång till: Hur mår du – egentligen?

Vi har föreställningar om hur psykisk ohälsa ser ut. Vi tror kanske att barnet ska sluta gå till skolan, isolera sig eller tydligt visa att någonting är fel. Ibland är det så. Men inte alltid. Det finns barn som blir mästare på att dölja sitt mörker. De får höga betyg, spelar fotboll, hjälper sina klasskamrater, skrattar vid middagsbordet och lägger ut glada bilder på sociala medier. Och på kvällen ligger de ensamma och undrar hur de ska orka med ännu en dag. Det är därför vi måste sluta tro att prestation är detsamma som välbefinnande. Ett barn kan fungera och samtidigt må fruktansvärt dåligt. En ungdom kan vara ambitiös och samtidigt fylld av ångest. Den duktigaste eleven i klassrummet kan vara den som är allra räddast för att misslyckas.

Vi har byggt ett samhälle där också barn tidigt lär sig att mäta sitt värde. Betyg, resultat, utseende, popularitet, följare, träning och prestationer blir måttstockar för om man duger. Redan unga människor möter budskapet att de ska lyckas, utvecklas, förbättras och helst också visa upp sitt lyckade liv för andra. Men när får ett barn bara vara? När får en tonåring misslyckas utan att känna att hela framtiden står på spel? När får en ung människa säga ”jag orkar inte just nu” utan att uppleva sig som svag? Vi behöver våga fråga vad denna ständiga prestationskultur gör med våra barn. Ett samhälle kan inte först bidra till orimliga krav och sedan förvånas över att unga människor får svårt att bära dem.

Det finns också en annan sorts utsatthet: ensamheten. Den kan finnas mitt i ett klassrum fullt av människor, i en telefon med hundratals kontakter och bakom ett konto med tusentals följare. Aldrig tidigare har unga haft så många tekniska möjligheter att kommunicera, men digital kontakt är inte alltid detsamma som mänsklig närhet. På sociala medier möter unga ständigt andras utvalda ögonblick: de vackraste bilderna, resorna, kropparna, relationerna och festerna man själv kanske inte blev inbjuden till. Det är lätt att jämföra sin egen ofiltrerade verklighet med någon annans noggrant utvalda version av livet. För ett barn som redan känner sig otillräckligt kan den jämförelsen bli skoningslös.

Men vi får heller inte göra sociala medier till den enkla förklaringen till all psykisk ohälsa. Barns liv är mer komplicerade än så. Bakom ett barns ångest kan finnas mobbning, våld hemma, ekonomisk utsatthet, diskriminering, skolsvårigheter, konflikter i familjen, sorg, funktionsnedsättning, utsatthet på nätet eller en djup känsla av att inte passa in. Ibland finns ingen enkel förklaring alls. Därför måste varje barn få bli lyssnat på som den individ det är, istället för att vi försöker pressa in barns lidande i en enda bekväm förklaringsmodell.

Vi säger ofta till unga människor att de måste våga söka hjälp. Det är naturligtvis viktigt. Men då måste vi också ställa den obekväma frågan: Vad händer när de faktiskt gör det? Vad händer när en ungdom äntligen samlar mod och berättar att ångesten blivit outhärdlig? Vad händer när föräldrar desperat försöker få hjälp åt ett barn som inte längre fungerar, eller när skolan ser att någonting är fel men resurserna inte räcker? Att uppmana barn att söka hjälp innebär också ett ansvar för samhället att kunna ta emot dem. Barnet ska inte behöva bli ännu sjukare för att få stöd. Familjen ska inte behöva kämpa sig genom ett komplicerat system med krafter den kanske inte längre har. Och den unga människan ska inte behöva berätta sin historia gång på gång för att därefter mötas av ännu en väntan. När ett barn säger ”jag orkar inte” får vuxenvärldens svar aldrig reduceras till att barnet måste försöka orka lite längre.

Skolan befinner sig i en unik position. Där finns barnen nästan varje dag, och där kan förändringar upptäckas tidigt. En lärare kan se eleven som plötsligt blir tyst, barnet som börjar dra sig undan, eleven vars resultat rasar eller den högpresterande eleven som blir alltmer perfektionistisk och aldrig tillåter sig ett enda misstag. Men lärarna kan inte ensamma bära ansvaret för barns psykiska hälsa. Skolan behöver en fungerande elevhälsa och tillgång till kuratorer, psykologisk kompetens, specialpedagogiska resurser och vuxna som faktiskt har tid att se barnen. Tid är också omsorg. Den vuxne som har några minuter extra kan ibland upptäcka det som ett formulär aldrig kommer att fånga. Den lärare som frågar en gång till kan öppna en dörr, och den kurator som verkligen har tid att lyssna kan bli den första vuxna som får höra sanningen.

Vi måste också vara uppmärksamma på att psykiskt lidande inte alltid uttrycks på det sätt vi förväntar oss. Den unga människan som mår dåligt behöver inte gråta eller säga att hon eller han är ledsen. Lidandet kan också visa sig genom ilska, aggressivitet, isolering, riskbeteenden eller ett till synes fullständigt ointresse för omvärlden. Den arga pojken kan vara rädd. Den stökiga eleven kan bära en sorg ingen frågat efter. Ungdomen som tycks strunta i allt kan i själva verket ha slutat tro att någonting spelar någon roll. Det innebär inte att handlingar saknar konsekvenser, men ett samhälle som verkligen vill hjälpa unga måste våga fråga vad som finns bakom ett beteende innan barnet enbart definieras genom det.

Samtidigt behöver vi vara försiktiga med att göra psykisk ohälsa till ett barns identitet. Ett barn är inte sin ångest. En ungdom är inte sin depression. Ett barn är inte sin diagnos. Diagnoser kan vara viktiga för att förstå svårigheter och ge rätt behandling och stöd, men bakom varje journalanteckning finns fortfarande en ung människa med humor, drömmar, begåvning, relationer och en framtid som ännu inte är bestämd. Vi måste se hela människan, för det finns en fara i att ett barn börjar tro att dagens lidande är en livstidsdom. Det är det inte. Människor kan må bättre. Liv kan förändras. Rätt hjälp, rätt behandling och rätt människor omkring en ung människa kan göra en oerhörd skillnad.

Kanske är detta egentligen vår största utmaning som vuxna: att våga fråga hur ett barn mår och vara beredda på att svaret kan vara svårt. Det är enkelt att fråga ”Hur är det?” Det är betydligt svårare att stanna kvar när svaret är ”Inte bra”. Då måste vi kanske lägga undan telefonen, avboka någonting, lyssna, ta barnet på allvar, söka hjälp och fortsätta fråga också nästa dag. Och nästa. Barn behöver inte perfekta vuxna. De behöver vuxna som inte försvinner när livet blir svårt.

Det finns barn som skriker efter hjälp, och så finns det barn som blir helt tysta. Kanske är det dem vi måste lära oss att se bättre: barnet som slutat berätta, tonåringen som alltid svarar att allt är bra, eleven som fortfarande presterar men vars blick har förändrats, ungdomen som långsamt drar sig undan världen. Vi kan inte upptäcka allt. Ingen förälder, lärare eller vän kan läsa en annan människas tankar. Men som samhälle kan vi skapa miljöer där det blir lättare att berätta, där vuxna har tid, där hjälp finns tillgänglig, där psykisk ohälsa inte möts av skam och där barnet inte först måste falla fullständigt innan någon fångar det.

Barns och ungas psykiska ohälsa är därför inte enbart en fråga för psykiatrin. Den är en fråga för hela samhället. Den handlar om skolan, familjernas ekonomiska trygghet, mobbning, bostadsområden, sociala medier och digitala miljöer, fritidsaktiviteter, vården och barns rätt att känna tillhörighet. Ytterst handlar den om vilket samhälle vi vill vara. Vi kan inte lova våra barn ett liv utan sorg, misslyckanden eller smärta. Det kan ingen generation lova nästa. Men vi kan lova att göra vårt yttersta för att de inte ska behöva bära det svåra ensamma. Att hjälp ska finnas när livet blir för tungt. Att deras människovärde aldrig avgörs av ett betyg, ett utseende, en prestation eller antalet människor som tycker om deras bilder.

Så nästa gång ett barn säger ”Jag mår bra” kanske vi ibland ska stanna kvar en liten stund. Se barnet. Lyssna på det som sägs, men också vara uppmärksamma på det som inte sägs. Och kanske fråga en gång till: ”Hur mår du – egentligen?” Sedan måste vi vara beredda att höra svaret. För ibland kan den andra frågan bli början på en berättelse som ett barn burit alldeles för länge, och ibland kan en vuxen som verkligen lyssnar bli början på vägen tillbaka.

Inget barn ska behöva gå sönder i tysthet därför att vuxenvärlden inte hade tid att höra.

Cosmea Barn och Ungdom - B K R O Cosmea

Andra inlägg

• Demokratin prövas - Valet, makten och vilket Sverige vi lämnar efter oss, Del III i trilogin De som inte får glömmas
• Barndomen vi inte får svika – Del 3
• Barnen som betalade priset
• De osynliga kvinnorna – när samhällets skydd inte längre räcker
• De som inte får glömmas. - En trilogi om kvinnor, barn och det Sverige som står inför ett vägval
• Artikelserie: Barndomen vi inte får svika – Del 2
• Kvinnors utsatthet – när friheten begränsas av rädsla
• Barnen vi inte längre ser
• När samhället sviker sina yngsta – en artikelserie om barn och ungas utanförskap