Kvinnorna Sverige glömde – Del 2

Ingenstans att låsa dörren – kvinnorna utan ett eget hem

Hon bär kanske inte på några plastkassar. Hon sitter inte utanför tunnelbanan och ber om pengar. Hon sover kanske inte ens på en parkbänk. När hon går förbi oss på gatan finns ingenting som berättar att hon saknar ett hem. Hon kan vara välklädd, ha ett arbete, lämna sitt barn i skolan på morgonen och bära sin handväska över axeln precis som människorna omkring henne. Ändå vet hon inte säkert var hon ska sova nästa månad. Kanske inte ens nästa vecka.

Det är en sida av kvinnors hemlöshet som vi måste bli bättre på att se. Hemlöshet är inte bara människan som sover utomhus. Den kan också vara kvinnan som flyttar mellan vänners soffor, tillfälliga andrahandskontrakt och rum där hon egentligen inte är välkommen. Kvinnan som bor kvar hos en partner hon vill lämna eftersom alternativet är att inte ha någonstans att ta vägen. Mamman som räknar nätterna hon kan stanna hos en vän innan hon måste fråga nästa. Kvinnan som varje kväll har ett tak över huvudet men ingen plats som verkligen är hennes.

Ett hem är nämligen mycket mer än fyra väggar och ett tak. Ett hem är platsen där människan kan stänga dörren och veta att hon själv bestämmer vem som får öppna den. Där hennes saker kan ligga kvar när hon går hemifrån. Där hon kan sova utan att vara skyldig någon någonting för sängen. Där hennes barn vet vilken nyckel som går till deras egen dörr. Hemmet är en av människans mest grundläggande platser för integritet och självbestämmande. När den platsen försvinner förändras maktförhållandet mellan människan och omvärlden.

För en kvinna kan detta beroende innebära särskilda risker. Den som saknar bostad behöver någonstans att sova, och den som kontrollerar sovplatsen kan också få makt över hennes liv. Det kan vara en partner, en bekant eller någon annan som erbjuder ett rum eller en soffa. I bästa fall handlar det om solidaritet och hjälp. I andra situationer kan hjälpen komma med krav som aldrig uttalades från början. Kvinnan kan känna att hon måste vara till lags, acceptera kränkningar eller stanna kvar i en relation därför att alternativet är gatan. När bostaden blir någon annans välvilja blir också friheten villkorad.

Det är här bostadspolitik och kvinnors frihet möts. Vi talar ofta om våldsutsatta kvinnor och säger med självklarhet att kvinnan måste lämna mannen som slår, hotar eller kontrollerar henne. Men lämna till vad? Den frågan är betydligt mindre bekväm. Att lämna en våldsam relation kräver inte bara mod. Det kräver praktiska möjligheter. Någonstans att bo. Pengar. Trygghet. Ibland en ny skola eller förskola för barnen. Möjlighet att flytta sina tillhörigheter. Juridiskt och socialt stöd. Ett samhälle som inte bara öppnar dörren ut ur våldet utan också ser till att det finns en verklig väg vidare.

En kvinna är inte fri från en våldsam man bara därför att hon lyckats ta sig ut genom hans ytterdörr. Om hon därefter tillbringar månader eller år i tillfälliga lösningar, ständigt rädd för nästa flytt och beroende av andra människor för tak över huvudet, är hennes frihet fortfarande begränsad. Skyddat boende kan vara livsavgörande i en akut situation, men en akut lösning kan aldrig ersätta rätten till ett långsiktigt tryggt liv. Förr eller senare behöver kvinnan en egen dörr och en egen nyckel.

För kvinnor med barn blir bostadsosäkerheten ännu mer smärtsam. En mamma kan själv uthärda mycket, men samtidigt se vad otryggheten gör med barnet. Var ska skolböckerna ligga? Kan barnet bjuda hem en vän? Hur förklarar man ännu en flytt? Vilken adress ska skolan ha? Var finns favoritgosedjuret när tillhörigheterna är utspridda på flera platser? Barn behöver kontinuitet, men den bostadslösa mamman kan tvingas leva från tillfällig lösning till tillfällig lösning samtidigt som hon försöker skapa en känsla av normalitet för sitt barn.

Och då inträffar något som är typiskt för många utsatta kvinnors liv: hon förväntas inte bara lösa sin egen kris. Hon förväntas samtidigt skydda andra från konsekvenserna av den. Hon ska hålla ihop barnens vardag, komma ihåg gympapåsen, laga mat, svara på skolans meddelanden, passa tider hos myndigheter och kanske fortsätta arbeta. Allt medan hennes egen tillvaro saknar den mest grundläggande fasta punkten – ett hem.

Vi måste också tala om ekonomin. Bostadsmarknaden är inte könsneutral när kvinnors ekonomiska förutsättningar inte är det. Den som har låg inkomst, osäker anställning, skulder eller betalningsanmärkningar har betydligt mindre handlingsutrymme. En separation kan slå hårt mot den som redan tidigare haft den lägre inkomsten i hushållet. För den ensamstående mamman ska en enda ekonomi plötsligt bära kostnader som tidigare delades. För kvinnan som varit ekonomiskt kontrollerad av en partner kan separationen dessutom innebära att hon lämnar relationen utan besparingar eller ens full överblick över sin egen ekonomi.

Det är därför vi måste vara försiktiga med att individualisera bostadslösheten. Visst finns individuella livshistorier, missbruk, sjukdomar, konflikter och personliga katastrofer. Men när en människa inte kan få tillgång till en bostad trots att hon försöker måste vi också våga granska samhället omkring henne. Hur ser bostadsmarknaden ut? Vilka ekonomiska krav ställs? Hur fungerar socialtjänstens stöd? Finns det långsiktiga lösningar efter skyddade och tillfälliga boenden? Och hur många människor försvinner ur statistiken därför att de lyckats ordna ännu en soffa och därmed aldrig syns på gatan?

Just den dolda hemlösheten kan göra kvinnor särskilt osynliga. Den som försöker undvika gatan genom informella boendelösningar kan utifrån se ut att ha löst situationen. Men att ha någonstans att befinna sig över natten är inte nödvändigtvis detsamma som att ha ett hem. Det avgörande är inte bara om det finns en madrass att ligga på. Det handlar också om trygghet, varaktighet, integritet och möjligheten att själv bestämma över sitt boende.

Vi behöver dessutom våga se den äldre kvinnan i denna verklighet. Kvinnan vars relation tar slut sent i livet. Kvinnan vars ekonomi aldrig byggts för att ensam bära en bostad. Kvinnan som efter ett helt arbetsliv plötsligt befinner sig på en bostadsmarknad hon inte har ekonomiska möjligheter att konkurrera på. Eller den unga kvinnan som lämnar samhällsvård, en destruktiv familj eller en våldsam relation utan det nätverk som andra tar för givet. Kvinnors bostadsutsatthet har inte ett enda ansikte och inte en enda orsak.

Ändå talar vi ofta om bostaden som om den vore vilken marknadsvara som helst. Den som kan betala får tillgång. Den som har rätt kötid, rätt inkomst och rätt referenser kan konkurrera. Men bostaden är samtidigt själva förutsättningen för så mycket annat vi förväntar oss av människor. Hur ska den som saknar trygg bostad sköta ett arbete? Återhämta sig från sjukdom? Lämna ett missbruk? Skydda sig från våld? Ta hand om sina barn? Söka arbete? Studera? Hantera sin post och sina myndighetskontakter? Bygga ett nytt liv?

Vi kräver stabilitet av människor samtidigt som vi ibland förvägrar dem den plats från vilken stabiliteten måste börja.

Och kanske är det därför den egna nyckeln betyder så mycket.

För de flesta av oss är en nyckel en obetydlig sak som ligger i fickan. Vi tänker på den först när vi tappat bort den. Men för kvinnan som levt i bostadsosäkerhet kan en egen nyckel betyda något mycket större. Den betyder att hon kan gå hem. Att hon kan stänga om sig. Att ingen kan säga att hon måste vara ute på morgonen. Att hennes tandborste kan stå kvar i badrummet. Att hennes barn kan lämna sina leksaker på golvet och veta att de finns kvar nästa dag.

Det betyder självständighet.

Det betyder integritet.

Det betyder trygghet.

Och för en kvinna som levt under en annan människas kontroll kan den betyda frihet.

Vi måste därför sluta betrakta bostadsfrågan som frikopplad från jämställdheten. En kvinna som saknar möjlighet att ordna ett eget hem har också mindre möjlighet att lämna en destruktiv relation, stå emot ekonomisk kontroll och skapa ett självständigt liv. Rätten att välja vem man vill leva med blir ihålig om alternativet till en relation är hemlöshet.

Det betyder inte att varje bostadslös kvinna är ett offer eller att hennes liv enbart ska beskrivas genom utsatthet. Kvinnor utan bostad arbetar, studerar, är mammor, döttrar, vänner, yrkesmänniskor och medborgare. De fattar beslut, hittar lösningar och överlever situationer som kräver en enorm kraft. Men precis som vi skrev om kvinnan med den lilla pensionen får kvinnors styrka aldrig bli samhällets ursäkt för att lämna dem ensamma.

Att en kvinna lyckas hitta en soffa för natten betyder inte att bostadspolitiken fungerar.

Att hon lyckas dölja sin hemlöshet betyder inte att den inte finns.

Och att hon fortfarande kommer till arbetet på morgonen betyder inte att hennes liv är tryggt.

Kanske sitter hon bredvid oss på bussen. Kanske arbetar hon på vårt äldreboende, städar vårt kontor eller lämnar sitt barn på samma skola som vi lämnar våra. Hon ser inte ut som vår föreställning om en hemlös människa.

Det är just därför vi måste se henne.

För ingen kvinna ska behöva välja mellan en farlig relation och ingen bostad alls. Ingen mamma ska behöva bära sina barns tillhörigheter mellan tillfälliga sovplatser och samtidigt låtsas att allt är normalt. Ingen människa ska behöva betala för en säng med sin självständighet, sin trygghet eller sin kropp.

Ett hem löser inte varje problem i en människas liv.

Men utan ett hem blir nästan varje annat problem svårare att lösa.

Därför borde frågan vi ställer till kvinnan utan bostad inte vara: Hur hamnade du här? som om hela förklaringen måste finnas i hennes egna beslut.

Vi borde också fråga oss själva:

Hur byggde vi ett samhälle där en kvinna kan göra allt hon förmår för att hålla sig ovanför ytan och ändå inte ha någonstans att kalla hemma?

Hon behöver inte vår medömkan. Hon behöver möjligheten att återta makten över sitt eget liv.

Ibland börjar den friheten med något så vardagligt att de flesta av oss knappt tänker på det.

En dörr som går att stänga. En nyckel som är hennes egen. Och vissheten om att hon får stanna.

Cosmea Kvinna

B K R O Cosmea

B K R O COSMEA

Barn och Kvinnorätts Organisationen COSMEA

Kvinnorna Sverige glömde – Del 2

Ingenstans att låsa dörren – kvinnorna utan ett eget hem

Andra inlägg

Välkommen

Nyhetsbrev