Barndomen vi inte får svika – Del 6
Barnet mellan stolarna
– när alla har ansvar för en del men ingen för hela barnet
Det finns barn som är kända av nästan hela välfärdssystemet. Skolan känner till frånvaron. Socialtjänsten känner till familjens svårigheter. Barn- och ungdomspsykiatrin känner till ångesten. Vårdcentralen känner till sömnproblemen och magvärken. Kanske finns också habiliteringen, elevhälsan eller andra verksamheter med i bilden. Runt barnet kan det finnas möten, journaler, utredningar, handlingsplaner och professionella vuxna som var och en försöker göra sitt arbete. Ändå kan samma barn ligga hemma på kvällen och känna att ingen människa egentligen vet hur hela livet ser ut.
Det är ett av välfärdssamhällets märkligaste misslyckanden. Ett barn kan vara omgivet av hjälp och samtidigt vara övergivet av helheten.
Skolan ser eleven. Vården ser patienten. Socialtjänsten ser barnets och familjens sociala situation. Psykiatrin bedömer den psykiska ohälsan. Varje verksamhet har sitt uppdrag, sina regler, sina professionella bedömningar och sina gränser. Det finns goda skäl till många av dessa gränser. Rättssäkerhet, sekretess och professionellt ansvar är viktiga skydd för människor. Men för barnet existerar inte livet i organisatoriska stuprör. Barnet är samma människa på måndagsmorgonens matematiklektion som på eftermiddagens samtal hos kuratorn och på kvällen i hemmet där konflikterna kanske börjar.
Barnet lever ett liv. Systemet ser flera ärenden.
Där börjar problemet.
Föreställ dig en trettonåring som inte längre klarar av att gå till skolan. Frånvaron ökar. Skolan försöker få eleven tillbaka. Samtidigt mår barnet psykiskt dåligt och väntar kanske på en bedömning eller behandling. Hemma är situationen pressad. En förälder har slutat arbeta för att barnet inte kan lämnas ensamt. Familjens ekonomi försämras och konflikterna ökar. Barnet får allt svårare att sova och vänder på dygnet. Den sociala kontakten med jämnåriga försvinner. Efter några månader är det som från början kanske var ett avgränsat problem inte längre avgränsat alls. Skolan, hälsan, familjen, ekonomin och relationerna har vävts samman.
Vem ansvarar då för barnet?
Svaret är naturligtvis att flera verksamheter har ansvar inom sina områden. Men det är just där den mänskliga frågan riskerar att försvinna. För föräldern spelar det liten roll vilken organisatorisk gräns ett problem tillhör när barnet ligger i sängen och inte längre vill gå ut. För barnet är det ännu mer obegripligt. Barn frågar inte vilken huvudman som finansierar insatsen. De vill veta om någon kan hjälpa.
Alltför ofta blir föräldrar därför den samordnande länken mellan olika delar av samhället. De ringer skolan. De ringer vården. De kontaktar socialtjänsten. De återberättar vad den ena verksamheten sagt för den andra. De håller reda på mötestider, telefonnummer, intyg, ansökningar och bedömningar samtidigt som de försöker ta hand om ett barn som kanske mår mycket dåligt. Föräldern förväntas nästan bli projektledare för sitt barns välfärd.
Många klarar det, åtminstone under en tid. De lär sig systemen, argumenterar, ringer igen och kräver nya möten. Men vad händer med den förälder som själv är sjuk? Den som inte talar svenska tillräckligt väl för att förstå myndighetsspråket? Den som arbetar på tider då telefonsamtalen måste göras? Den ensamstående mamman som samtidigt har två andra barn att ta hand om? Föräldern med en egen funktionsnedsättning? Eller familjen som efter månader eller år av kamp helt enkelt inte har några krafter kvar?
Ett barns rätt till hjälp får inte bero på föräldrarnas förmåga att administrera välfärdsstaten.
Det borde vara en självklar princip.
Ändå riskerar just de familjer som har störst behov av samordning att vara de som har minst kraft att själva skapa den.
Det finns också barn vars föräldrar inte kan vara den skyddande och drivande kraften. Kanske finns missbruk, psykisk sjukdom, våld, omsorgsbrist eller andra svårigheter i hemmet. Då blir frågan ännu mer allvarlig. Vem håller samman barnets värld när den vuxne hemma inte förmår göra det?
Det är här vi måste våga tala om ansvar utan att omedelbart börja leta efter en enskild syndabock. Det är lätt att anklaga socialtjänsten, skolan, psykiatrin eller vården. Och när konkreta fel begås måste de självklart granskas. Men många gånger finns problemet på en annan nivå. En lärare kan vara djupt engagerad. En socialsekreterare kan göra allt hon eller han har möjlighet att göra. En psykolog kan kämpa för barnet. En skolkurator kan ringa fler samtal än uppdraget egentligen medger. Ändå kan barnet falla.
Det borde oroa oss ännu mer.
För om ett barn kan falla mellan stolarna trots att flera människor gör sitt bästa, då är det inte bara människorna vi måste granska. Då måste vi granska hur stolarna är placerade.
Välfärden har specialiserats av goda skäl. Komplexa problem kräver kunskap och professionell kompetens. Men specialisering har en baksida om människan styckas upp efter organisationernas behov. Barnet kan behöva pedagogiskt stöd, psykiatrisk behandling, sociala insatser och medicinsk hjälp samtidigt. Insatserna påverkar dessutom varandra. Det hjälper föga att behandla ångesten om skolmiljön fortsätter att göra barnet sjukt. Det räcker inte att skapa en plan för skolnärvaro om barnet inte klarar att lämna hemmet. Och det går inte att förstå barnets beteende utan att fråga vad som händer i familjen.
Helheten är inte ett tillägg till hjälpen.
Helheten är själva förutsättningen för att hjälpen ska fungera.
Vi behöver också tala om alla möten. För vuxenvärlden kan ett samverkansmöte vara ett tecken på aktivitet. Många professioner sitter runt ett bord. Anteckningar görs. Ansvarsfördelning diskuteras. Ett nytt möte bokas. Men barnet behöver inte fler vuxna runt ett bord om mötet inte förändrar någonting i barnets vardag. Samverkan får aldrig bli ett mål i sig. Den måste leda till att någon gör något som barnet faktiskt märker.
Och barnet måste få en röst i processen. Inte ett ansvar för processen, men en röst.
Det är en avgörande skillnad.
Barn ska inte behöva bestämma vilka myndigheter som ska göra vad. De ska inte behöva samordna sina egna insatser eller bära ansvaret för vuxnas beslut. Men de har rätt att bli lyssnade på. Ett system kan skapa den mest genomarbetade planen i världen och ändå misslyckas om ingen har frågat barnet vad det är som gör mest ont.
Kanske säger skolan att målet är full närvaro.
Barnet säger kanske att det är livrädd för rasterna.
Kanske säger de vuxna att barnet behöver komma ut mer.
Barnet säger kanske att någon trakasserar det på nätet.
Kanske beskrivs barnet som trotsigt.
Barnet försöker kanske säga att det inte känner sig tryggt hemma.
Om vi inte lyssnar riskerar vi att behandla symptomen och lämna orsaken orörd.
Barnets röst får heller inte reduceras till ännu en ruta i ett formulär. Att lyssna på barn innebär inte automatiskt att barnet alltid får som det vill. Vuxna måste ibland fatta beslut som barn inte själva kan överblicka. Men barnet måste kunna känna att någon försökte förstå. Att dess erfarenheter hade betydelse. Att beslut inte bara fattades över dess huvud därför att de vuxnas organisatoriska verklighet ansågs viktigare än barnets levda verklighet.
Det finns dessutom något djupt orättvist i hur olika familjers förmåga att navigera systemen kan påverka resultatet. Den välutbildade föräldern som känner till lagstiftning, kan formulera skrivelser och vet vilka beslut som går att ifrågasätta har andra möjligheter än den förälder som inte ens förstår brevet som kom från myndigheten. Barnets rättigheter får inte vara starkare i den familj som är bäst på myndighetsspråk.
Rättigheter måste fungera också för den som inte känner till paragraferna.
Det är själva poängen med rättigheter.
Vi behöver därför ett synsätt där någon vågar bära frågan: Hur går det för barnet som helhet? Inte bara: Har vår verksamhet gjort det den ska? Inte bara: Har ärendet handlagts korrekt? Inte bara: Har insatsen genomförts? Utan: Blev barnets liv faktiskt tryggare? Kan barnet gå till skolan? Sover barnet? Finns någon vuxen barnet litar på? Fungerar vardagen bättre? Har rädslan minskat? Finns det hopp?
Det är svårare frågor, eftersom de inte alltid kan besvaras med ett kryss.
Men det är de frågor som betyder något.
Och när svaret är nej måste samhället kunna stanna kvar.
Ett av de mest destruktiva budskap ett utsatt barn kan få är att vara för komplicerat. Att inte passa in någonstans. Att problemen är för många. Att den ena verksamheten hänvisar vidare därför att frågan egentligen hör hemma hos någon annan. För ett barn som redan känner sig misslyckat kan vuxenvärldens organisatoriska gränser bli ytterligare ett budskap: Inte heller här finns det plats för mig.
Så får ett välfärdssamhälle aldrig tala till ett barn.
Inget barn är för komplicerat.
Det är systemen som måste kunna hantera att människors liv är komplicerade.
Barnets liv kommer aldrig att anpassa sig efter våra organisationsscheman. Ångesten väntar inte på nästa möte. Mobbningen gör inte uppehåll medan remissen behandlas. Våldet hemma respekterar inga kontorstider. Och en förlorad termin i ett barns liv går inte att lägga tillbaka senare när samordningen äntligen fungerar.
Barndomen pågår nu.
Det är kanske den viktigaste sanningen av alla.
En vuxen människa kan förlora ett år och fortfarande uppleva det som en begränsad del av ett långt liv. För en tioåring är ett år en tiondel av hela livet. Ett år av skolfrånvaro, rädsla, väntan eller ensamhet är enormt. Vi får inte organisera barns hjälp som om tiden vore obegränsad.
Det betyder inte att alla problem har snabba lösningar. Psykisk ohälsa kan kräva lång behandling. Familjer kan behöva stöd under lång tid. Skolsvårigheter kan vara komplexa. Socialt arbete kräver professionella bedömningar och rättssäkerhet. Men det finns en avgörande skillnad mellan att en lösning tar tid och att barnet lämnas ensamt medan systemen väntar på varandra.
Någon måste hålla i tråden.
Någon måste veta vad som händer.
Någon måste reagera när en insats uteblir.
Någon måste kunna säga: Vi tappar inte det här barnet.
För det är kanske just det som barnet behöver allra mest när livet blivit splittrat mellan så många vuxna: inte ytterligare en person som ansvarar för ännu en liten del, utan vissheten om att någon ser hela människan.
Barnet är inte en remiss.
Inte ett socialt ärende.
Inte en frånvarosiffra.
Inte en diagnos.
Inte ett journalnummer.
Barnet är ett barn.
Med ett enda liv, en enda barndom och en framtid som formas medan vuxenvärlden diskuterar vem som ansvarar för vad.
Därför borde varje möte om ett utsatt barn börja med en fråga som är större än alla organisationer runt bordet:
Vem ser till att just detta barn inte faller?
Och innan mötet avslutas måste någon kunna svara.
För ett samhälle som byggt socialtjänst, skola, vård, psykiatri och andra skyddssystem för barn kan aldrig nöja sig med att varje verksamhet gjorde sin del om barnet ändå föll mellan dem.
Barnets liv är inte uppdelat mellan myndigheter. Därför får vårt ansvar för barnet aldrig vara det heller.
Cosmea Barn och Ungdom
B K R O Cosmea
Andra inlägg
- Kvinnorna Sverige glömde – Del 2
- Kvinnorna Sverige glömde – Del 1
- Kvinnorna som Sverige glömde
- Barndomen vi inte får svika – Del 5
- Barndomen vi inte får svika - Del 4
- Demokratin prövas - Valet, makten och vilket Sverige vi lämnar efter oss, Del III i trilogin De som inte får glömmas
- Barndomen vi inte får svika – Del 3
- Barnen som betalade priset
- De osynliga kvinnorna – när samhällets skydd inte längre räcker
