Ett samhälle som utvisar barn förlorar en del av sin mänsklighet

Utvisningarna av barn och ungdomar fortsätter i Sverige. Dag efter dag fattas beslut som river sönder trygghet, framtidstro och människors liv. Samtidigt fortsätter politiker att tala om ordning, ansvar och nödvändiga åtgärder – som om det vore möjligt att gömma den mänskliga tragedin bakom administrativa formuleringar.

Men inga byråkratiska ord i världen kan förändra verkligheten för ett barn som tvingas lämna sitt hem, sin skola, sina vänner och hela sitt sammanhang.

Det här handlar inte längre bara om migrationspolitik. Det handlar om moral. Om vilket samhälle Sverige håller på att bli.

Barn och ungdomar som levt flera år i Sverige betraktas fortfarande som tillfälliga gäster, trots att deras liv finns här. Många har lärt sig svenska, byggt vänskaper och vuxit upp i svenska klassrum. Ändå behandlas de som siffror i ett system där mänsklighet allt oftare får stå tillbaka för politiska markeringar.

Och det sker med en kyla som borde oroa varje människa med samvete.

Vi ser ungdomar som lever med ständig ångest. Barn som inte vågar planera sin framtid. Familjer som tvingas leva gömda i rädsla. Lärare, kuratorer och socialarbetare vittnar gång på gång om den psykiska press dessa barn utsätts för – men deras röster verkar väga lätt när den politiska hårdheten ska demonstreras.

Samtidigt försöker regeringen tala om trygghet och svenska värderingar. Men vad är trygghet värd om den inte gäller barn? Vad är svenska värderingar värda om medmänsklighet inte längre ingår?

Det är svårt att undvika slutsatsen att dagens politik allt mer drivs av rädsla för att framstå som “för mjuk”, snarare än av ansvar för barns rättigheter. Resultatet blir en avhumanisering där unga människors liv reduceras till politiska signaler.

Det är ovärdigt ett demokratiskt samhälle.

Och historien kommer att döma hårt de politiker som såg barns lidande men ändå valde att fortsätta på samma väg. För det går inte att säga att ingen visste. Ingen kan hävda okunskap när civilsamhälle, skolpersonal, människorättsorganisationer och forskare gång på gång larmat om konsekvenserna.

Frågan är därför inte längre om Sverige har råd att visa medmänsklighet.
Frågan är om Sverige har råd att förlora den.

För varje barn som utvisas trots stark anknytning till Sverige försvinner också något ur vårt samhälle: tilliten, värmen och tron på att mänskliga rättigheter faktiskt gäller alla.

Och när ett land börjar vänja sig vid barns förtvivlan som politisk vardag – då befinner sig inte bara de drabbade barnen i fara.

Då är hela samhällets moraliska kompass hotad.

Cosmea Barn och Ungdom - B K R O Cosmea

Andra inlägg

• Kvinnor dör – medan samhället fortfarande tvekar
• När regeringen sviker barnen och ungdomar – och kallar det politik
• Mäns våld mot kvinnor – Sveriges mest ihållande samhällskris
• Konturerna av en ny skyddslagstiftning: mot ett dualistiskt system
• Från princip till praktik: konturerna av ett alternativt system
• Glad Påsk
• Mot en rättighetsbaserad och tillitsbärande stödstruktur
• Nödvändigheten av ett paradigmskifte i arbetet med utsatta kvinnor, barn och unga
• När det svåra blir normalt - om normaliseringsprocessen