När världen krymper – en berättelse om ett liv som blev mindre

22 feb. 2026

Det började inte med en smäll.
Det började med små förskjutningar.

Hon brukade ta långa promenader genom staden. Hon visste vilka caféer som hade varmast ljus i november och vilka parker som doftade syren i maj. Hon hade favoritbänkar, favoritgator, favoritmänniskor. Hennes liv rörde sig fritt – mellan arbete, vänner, drömmar och vardag.

Men utsatthet är sällan dramatisk i sin början. Den är tyst. Den är smygande.

Först slutade hon stanna kvar efter jobbet. Sedan började hon tacka nej till middagar. “Jag är trött”, sa hon. Och det var sant. Tröttheten var inte bara fysisk – den var existentiell. Den kom av att ständigt väga sina ord, läsa av stämningar, undvika konflikter, bära skuld som inte var hennes.

Utsattheten kunde handla om ekonomiskt beroende. Om psykisk kontroll. Om subtila hot. Om att bli förminskad tills man själv börjar tro på det. Det är så livsrum krymper – inte genom att väggar flyttas, utan genom att självbilden pressas samman.

Hon började anpassa sig.
Inte ta plats.
Inte låta för mycket.
Inte vilja för mycket.

Till slut blev hennes värld inte längre staden. Den blev lägenheten.
Sedan vardagsrummet.
Sedan soffhörnet.

Vänner hörde av sig, men hon svarade allt mer sällan. Inte för att hon inte ville – utan för att skammen blivit större än längtan. Utsatthet föder isolering. Isolering föder tystnad. Och tystnaden blir en egen mur.

Det mest smärtsamma var kanske inte det som sades till henne.
Det var det hon började säga till sig själv.

“Jag överdriver nog.”
“Det är nog mitt fel.”
“Det är inte så farligt.”

När en människa lever länge i utsatthet sker något fundamentalt: perspektivet förskjuts. Det som utifrån är orimligt blir inifrån vardag. Det som är oacceptabelt blir normalt. Livsrum mäts inte längre i möjligheter, utan i riskminimering.

Hon planerade sina dagar efter någon annans humör. Hon anpassade sina rörelser efter någon annans behov. Hon minskade sina drömmar tills de fick plats i fickan.

Ett krympande livsrum syns inte alltid. Hon gick fortfarande till affären. Hon log när någon mötte hennes blick. Hon fungerade. Men hennes inre karta hade ritats om. Världen var full av osynliga gränser.

Och ändå – någonstans där inne fanns en glöd.

En dag stod hon längre än vanligt vid fönstret. Hon såg människor skynda förbi. Hon mindes vem hon varit. Inte i bitterhet – utan i stillsam igenkänning. Den kvinnan fanns kvar. Hon var inte borta. Hon var bara nedtryckt.

Att återta sitt livsrum är inte ett dramatiskt ögonblick. Det är en process. Ett första samtal. Ett första erkännande: “Det här är inte okej.” Ett första steg ut genom dörren utan att be om ursäkt.

Utsatthet krymper människor.
Men den definierar dem inte.

Bakom varje tyst kvinna finns en berättelse om överlevnad. Bakom varje begränsat livsrum finns en människa som en gång rörde sig fritt – och som kan göra det igen.

Det kräver mod.
Det kräver stöd.
Det kräver att vi som samhälle ser, lyssnar och inte vänder bort blicken.

För ingen människa ska behöva göra sin värld mindre för att någon annan ska få ta större plats.

B K R O Cosmea - Cosmea Kvinna

Sverige bryter mot Barnkonventionen i utvisningarna av barn och ungdomar

22 feb. 2026

Sverige har länge velat se sig självt som en humanitär stormakt. Ett land där barns rättigheter står över politiska poänger. Ett land där vi säger att varje barn har ett okränkbart värde. Men de pågående barnutvisningarna visar något annat. De visar ett Sverige som har blivit stängt, hårt och räddhågset.

När barn förs ut ur skolor, när klasskamrater lämnas med tomma stolar och när trygghet byts mot ovisshet, då är det inte bara en administrativ åtgärd. Det är ett djupt ingrepp i ett barns liv. Ett barns hela värld kan rämna på ett ögonblick. Vänner, språk, vardag, framtidsdrömmar – allt rycks bort.

Sverige har förbundit sig till Barnkonventionen, som sedan 2020 är svensk lag. Där slås fast att barnets bästa alltid ska komma i främsta rummet. Inte i andra hand. Inte efter migrationspolitiska signalvärden. Alltid först. Ändå ser vi beslut där barns anknytning, psykiska hälsa och trygghet väger lätt mot en allt mer restriktiv politik.

När ett barn som levt större delen av sitt liv i Sverige utvisas till ett land det knappt minns – eller aldrig ens bott i – då är det svårt att tala om barnets bästa. När syskon slits upp ur sina sammanhang och tvingas in i osäkerhet och otrygghet, då är det svårt att tala om humanitet.

Detta är inte värdigt ett land som säger sig stå upp för mänskliga rättigheter. Det är inte värdigt ett land som vill vara en röst för barn i världen. För vad är våra ord värda internationellt om vi inte lever upp till dem här hemma?

Vi måste våga säga det tydligt: Barnutvisningarna i Sverige i dag strider mot andan – och i många fall mot bokstaven – i Barnkonventionen. De riskerar att orsaka livslånga sår. De sänder signalen att vissa barns trygghet är förhandlingsbar.

Sverige behöver återfinna sitt hjärta. Ett samhälle mäts inte i hur hårt det kan vara, utan i hur det skyddar sina mest sårbara. Ett barn är aldrig ett ärende. Aldrig en siffra i en statistik. Ett barn är en människa med rätt till trygghet, stabilitet och framtidstro.

Att fortsätta på den inslagna vägen är att acceptera att vi blivit ett kallare land. Att bryta den är att åter välja medmänsklighet.

Frågan är inte om vi har råd att skydda barn.
Frågan är om vi har råd att låta bli.

B K R O Cosmea - Cosmea Barn och Ungdom - Cosmea Kvinna

Barn som betalar priset

19 feb. 2026

Sveriges regerings migrationspolitik har blivit en kniv som skär rakt genom invandrarfamiljers liv.

När barn som rotat sig i Sverige – som lärt sig språket, fått sina första vänner, drömt sina första framtidsdrömmar här – rycks upp och utvisas, är det inte bara ett administrativt beslut. Det är ett ingrepp i ett barns trygghet, identitet och psykiska hälsa. Det är ett brutalt avbrott i något som borde vara självklart: rätten till barndom.

Bakom varje beslut finns ett barn som inte förstår varför tryggheten plötsligt förvandlas till ovisshet. Ett barn som tvingas lämna sin skola, sina klasskamrater, sitt språk, sina rutiner. Ett barn som kanske redan har upplevt flykt, trauma och förlust – och nu ska göra det igen.

När politiken hårdnar talar man om volymer, incitament och signalvärden. Men barn är inte signalpolitik. Barn är människor med rättigheter.

Sverige har förbundit sig att följa Barnkonventionen, som sedan 2020 är svensk lag. Där slås fast att barnets bästa ska vara en primär övervägande princip i alla beslut som rör barn. Ändå ser vi gång på gång hur migrationspolitiska avvägningar väger tyngre än barns behov av stabilitet och trygghet.

Detta skär igenom familjer.
Det skär igenom föräldrars förmåga att skydda sina barn.
Det skär igenom barns tillit till vuxenvärlden.

En politik som splittrar

Migrationspolitiken i dagens Sverige skapar inte bara juridiska beslut – den skapar sprickor i familjer, i samhällen och i barns psyken. När barnutvisningar genomförs trots stark anknytning till Sverige, trots skolgång, trots nätverk, sänder det ett budskap: att vissa barns trygghet är förhandlingsbar.

Vi fördömer detta.

Vi fördömer en politik som låter barn bära konsekvenserna av vuxnas beslut.
Vi fördömer en ordning där rädsla och avskräckning väger tyngre än mänsklig värdighet.
Vi fördömer att barns rättigheter urholkas i praktiken, trots att de är inskrivna i lag.

Det handlar inte om ideologi.
Det handlar om mänsklighet.

Ett samhälle mäts inte i hur hårt det kan vara, utan i hur det skyddar sina mest sårbara. När barn utvisas från den enda trygghet de känner till, då är det inte bara en familj som förlorar – det är vi som samhälle som sviker.

Vi vägrar normalisera detta.
Vi vägrar acceptera att barns liv blir brickor i ett politiskt spel.
Och vi kommer fortsätta säga det tydligt:

Barn ska inte betala priset för migrationspolitiken.

B K R O Cosmea - Cosmea Barn och Ungdom - Cosmea Kvinna

Sverige 2026, ett mörkt år för barnsäkerhet

15 feb. 2026

När ett barn tvingas packa sitt liv i en plastpåse är det inte bara en resa som påbörjas.
Det är en spricka som slås upp i tilliten. En spricka i tryggheten. En spricka i det samhälle som säger sig värna barnets bästa.

I Sverige 2026 ser vi hur barn – barn som har lärt sig svenska, som har vänner, som går i skolan, som drömmer om framtiden här – utvisas. De rycks upp ur klassrum, från fotbollsplaner, från familjehem och trygghet. De skickas till länder de knappt minns, till osäkerhet, ibland till direkt fara.

Detta är inte värdigt ett land som säger sig stå upp för mänskliga rättigheter.

Sverige har förbundit sig att följa barnets bästa som en grundläggande princip. Sedan 2020 är FN:s barnkonvention svensk lag. Den slår fast att varje beslut som rör ett barn ska utgå från barnets bästa. Den slår fast att barn har rätt till trygghet, utveckling, utbildning och skydd mot skada.

När barn utvisas till otrygghet – trots anknytning, trots skolgång, trots uppenbar risk för psykisk och fysisk skada – då måste vi våga säga det som det är: då brister vi i vårt ansvar.

Barn är inte migrationsärenden.
Barn är inte statistik.
Barn är inte politiska markörer.

Barn är människor med rättigheter.

Vi vet att utsatthet sätter spår. Vi vet att uppbrott, rädsla och osäkerhet kan skapa livslånga trauman. För barn som redan flytt från krig, våld eller förföljelse innebär ännu en rotlöshet inte bara en administrativ åtgärd – det är en existentiell kris. Det är att än en gång få höra att tryggheten var tillfällig. Att tilliten inte bar.

Det strider mot barnkonventionens anda.
Det skaver mot de mänskliga rättigheternas grund – att varje människa har ett okränkbart värde.

Ett samhälles moraliska kompass mäts i hur det behandlar sina mest sårbara. Om vi accepterar att barnets trygghet väger lättare än politiska signaler, då har vi förlorat något fundamentalt.

B K R O Cosmea står upp för barns rätt till trygghet, stabilitet och framtidstro. Vi vägrar normalisera att barn blir brickor i ett system som prioriterar hårdhet framför humanitet. Vi vägrar vänja oss vid att barn gråter i förvar, att klasskamrater plötsligt försvinner, att lärare står maktlösa inför besked om avvisning.

Det är ovärdigt.
Det är oacceptabelt.
Och det måste få sägas högt.

Vi kräver att barnets bästa inte bara ska nämnas i lagtext – utan genomsyra varje beslut. Vi kräver att barns rätt till skydd och utveckling tas på allvar. Vi kräver att Sverige lever upp till sina åtaganden om mänskliga rättigheter, inte bara i ord utan i handling.

Barn ska inte bära konsekvenserna av vuxnas politiska kompromisser.

De ska bära ryggsäckar fyllda med böcker, drömmar och framtid.
Inte beslut om utvisning.

För varje barn som tvingas lämna sitt hem förlorar vi lite av vår mänsklighet.
Och vi har inte råd att förlora mer.

B K R O Cosmea - Cosmea Barn och Ungdom - Cosmea Kvinna

Är detta ett Sverige vi vill ha, som utvisar barn?

15 feb. 2026

De som redan fallit får ta smällen – igen

9 feb. 2026

Det finns människor i Sverige som aldrig riktigt får landa. Som alltid balanserar på gränsen till att falla – ekonomiskt, psykiskt, socialt. I dag knuffas de inte bara närmare kanten. De trycks rakt ut över den. Och det sker inför öppen ridå.

Vi pratar om barn som växer upp i familjer där varje krona räknas, där fritidsaktiviteter är en lyx och framtiden något diffust och hotfullt. Om personer med funktionsnedsättning som gång på gång måste bevisa sitt lidande för att få det stöd de redan har rätt till. Om migranter som bär samhället på sina axlar men nekas trygghet, fast jobb och värdighet. Om äldre som efter ett helt arbetsliv möts av ensamhet, låga pensioner och ett välfärdssystem som inte längre orkar se dem.

Detta är inte en naturlag. Det är inte ”svåra tider” som drabbar alla lika. Det är ett resultat av prioriteringar. Av beslut som gång på gång väljer bort dem som saknar stark röst, lobbyister eller kapital. När välfärden monteras ner är det alltid samma människor som får betala priset.

Det som gör mest ont är inte bara nedskärningarna i sig, utan den kyla som har smugit sig in i samhällsdebatten. Människor i utsatthet beskrivs som problem, kostnader eller riskfaktorer. Deras liv reduceras till statistik eller misstänkliggörs som individuella misslyckanden. Som om fattigdom, ohälsa och otrygghet vore personliga karaktärsbrister – inte konsekvenser av strukturer som sviker.

Men utsatthet smittar. Den ärvs. Den växer. Ett barn som inte får stöd i tid bär det med sig genom hela livet. En människa som pressas bort från trygghet tappar till slut tilliten – till samhället, till andra, till sig själv. När vi accepterar detta, när vi normaliserar att vissa alltid ska ha det sämre, då har vi gjort ojämlikheten till en del av vår identitet.

Och låt oss vara ärliga: ett samhälle som klarar av att skydda kapital, subventionera de redan starka och tala varmt om tillväxt, men som samtidigt inte förmår skydda sina mest sårbara – det är ett samhälle som har tappat sin moraliska kompass.

Det här handlar inte om välgörenhet. Det handlar om värdighet. Om vilket samhälle vi vill leva i och lämna efter oss. Om vi accepterar att trygghet är något man förtjänar – eller om vi vågar stå fast vid att den är en rättighet.

De som redan är utsatta behöver inte fler krav, fler kontroller eller fler misstankar. De behöver ett samhälle som sträcker ut handen i stället för att dra sig undan. Ett samhälle som ser, lyssnar och agerar. Allt annat är ett svek – och vi kan bättre än så.

B K R O Cosmea - Cosmea Kvinna

När utsatthet blir politik – och ojämlikhet normaliseras

7 feb. 2026

 I Sverige talar vi gärna om jämlikhet, trygghet och social sammanhållning. Det är ord som återkommer i högtidstal och strategidokument. Samtidigt breder en annan verklighet ut sig, tystare men desto mer brutal: utsattheten fördjupas i grupper som redan står längst ner i samhällshierarkin. Det är inte en olycklig bieffekt. Det är resultatet av politiska val.

Barn som växer upp i ekonomisk otrygghet, människor med funktionsnedsättning som får sina stödinsatser nedskurna, migranter som fastnar i tillfälliga anställningar och osäkra boenden, äldre som lever i ensamhet och fattigdom. Listan är lång, och den blir längre för varje år. Gemensamt för dessa grupper är inte brist på vilja eller ansvar, utan brist på makt och inflytande.

När välfärden urholkas slår det aldrig jämnt. Nedskärningar i skola, vård, socialtjänst och bostadspolitik drabbar alltid dem som redan har minst marginaler. Samtidigt förskjuts den offentliga retoriken: från solidaritet till misstänksamhet, från strukturell analys till individens påstådda misslyckande. Den som faller igenom systemen får ofta höra att det är deras eget fel.

Detta är särskilt allvarligt eftersom utsatthet inte är statisk. Den är ärftlig, reproducerande och självförstärkande. Ett barn som växer upp i fattigdom löper större risk att misslyckas i skolan, få sämre hälsa och hamna utanför arbetsmarknaden. När samhället inte bryter dessa mönster, utan i stället fördjupar dem, skapar vi en framtid där ojämlikhet blir norm.

Att tala om ”utanförskap” utan att tala om makt, resurser och ansvar är ett sätt att avpolitisera problemet. Det låter som om utsattheten uppstår i ett vakuum, snarare än i ett samhälle där vissa liv konsekvent värderas lägre än andra. När trygghet blir en klassfråga och värdighet ett privilegium, då har vi misslyckats med något grundläggande.

Ett samhälle ska bedömas efter hur det behandlar sina mest utsatta. I dag pekar den bedömningen åt ett obehagligt håll. Frågan är inte om vi har råd att investera i jämlikhet och social trygghet. Frågan är om vi har råd att låta bli.

B K R O Cosmea - Cosmea Kvinna - Cosmea Barn och Ungdom

Till dig som är barn eller ung

1 feb. 2026

 

Det finns många barn och unga som lever i situationer som inte känns trygga.
Det kan handla om våld hemma, att någon blir slagen eller kontrollerad, eller om att det inte finns tillräckligt med pengar till mat, kläder eller fritidsaktiviteter. Ibland syns det inte utåt – men det känns inuti.

Våld är aldrig okej

Våld kan vara att någon slår, knuffar eller tar hårt.
Men det kan också vara ord som sårar, hot, att bli kontrollerad eller att känna sig rädd hemma.

Forskning visar att många barn i Sverige har sett eller upplevt våld i sin familj. Det kan göra att man känner oro, ont i magen, svårt att sova eller svårt att koncentrera sig i skolan. Det är inte ditt fel. Aldrig.

När pengar blir ett problem

En del barn växer upp i familjer där det är ont om pengar.
Det kan betyda att man inte kan följa med på klassresor, inte har samma kläder som andra eller ofta hör vuxna prata om stress och skulder.

Att ha det tufft ekonomiskt kan göra att vuxna mår sämre – och ibland leder det till konflikter eller bråk hemma. Men det är inte barnens ansvar att lösa vuxnas problem.

Om du är utsatt – eller känner någon som är det

Det finns alltid någon som vill lyssna och hjälpa.
Du har rätt att känna dig trygg.

Du kan till exempel:

• prata med en lärare, kurator eller skolsköterska

• ringa eller chatta anonymt med BRIS

• Ringa eller chatta anonymt även med oss på Cosmea Barn och Ungdom

• prata med en annan trygg vuxen du litar på

Att berätta är inte att skvallra.
Det är att ta hand om sig själv!

B K R O Cosmea - Cosmea Barn och Ungdom

De som sällan får ta plats – kvinnor, barn och unga i utsatthet

1 feb. 2026

I en värld där de flesta av oss lever våra liv ostört, finns andra vars vardag präglas av rädsla, kontroll och osäkerhet. Utsatta kvinnor, barn och ungdomar befinner sig i situationer som ofta saknar både röst och plats i den offentliga debatten. Här vill jag ge röster åt deras verklighet – genom både berättelser och fakta.

 Våld mot kvinnor – ett allvarligt samhällsproblem

Trots att Sverige är ett av världens mest jämställda länder, visar statistiken att våld mot kvinnor är utbrett:

• En ny EU-rapport visar att över 52 % av kvinnor i Sverige uppger att de någon gång blivit utsatta för våld eller hot, jämfört med ett EU-snitt på drygt 30 %.

• När det gäller fysiskt våld mot kvinnor indikerar statistik att var tredje vecka dödas en kvinna av en man i Sverige.

• Misstanke om misshandel mot vuxna kvinnor uppvisar en tydlig könsfördelning där över 80 % av misstänkta gärningspersoner är män.

Det här är inte bara siffror. Det handlar om liv – om känslor av hot, isolering och om den vardag många kvinnor tvingas bära i tystnad.

---

 Våldtäkt och sexuella övergrepp – statistik och internationella perspektiv

Sexuella övergrepp påverkar många, men hur vanligt är det?

• I Sverige rapporterades nästan 10 167 våldtäkter under 2024, enligt uppgifter om sexualbrott — en ökning jämfört med tidigare år.

• Internationella jämförelser är komplexa, eftersom länders lagar och statistikpraxis skiljer sig — men enligt EU-data är Sverige bland de länder med högst antal anmälda våldtäkter per invånare.

• Forskning visar att cirka 20 % av kvinnor och 5 % av män i Sverige under livet utsatts för allvarligt sexuellt våld.

• Bland unga kvinnor (16–24 år) uppgav 21 % att de utsatts för sexualbrott under 2023.

Globalt är bilden ännu allvarligare: enligt en UNICEF-rapport har över 370 miljoner flickor och kvinnor – ungefär var åttonde i världen – utsatts för sexuellt våld innan 18 års ålder.

Det är viktigt att poängtera att hög statistik kan bero på bredare lagstiftning och större rapporteringsbenägenhet – inte nödvändigtvis att det begås fler brott.

---

 Hur ofta söker utsatta hjälp?

Vi vet att många som utsätts inte anmäler brottet:

• Experter uppskattar att den verkliga omfattningen av sexuella övergrepp kan vara upp till tio gånger högre än vad som anmäls.

• Detta beror på flera faktorer; skam, rädsla för att inte bli trodd, juridiska processer som upplevs som sekundär traumatisering, eller att man helt enkelt inte vet vart man ska vända sig.

Att våga söka hjälp tar ett enormt psykologiskt mod – och samhället behöver vara redo att lyssna, stötta och skydda.

---

 Barn och unga i utsatthet

Barn som växer upp i miljöer präglade av våld, missbruk eller ekonomisk utsatthet riskerar att föra traumat vidare i sina egna liv om de inte får stöd i tid.

Forskning visar att förövare till våld mot barn ofta finns i närmiljön – på fritids, i skolan eller i hemmet – vilket gör det ännu viktigare att vuxna runt barnen har både kunskap och verktyg att agera.

---

 Ekonomisk utsatthet – en dold maktfaktor

Ekonomisk utsatthet gör det svårare att lämna våldsamma relationer:

• En betydande andel barn i Sverige växer upp i familjer där en eller båda föräldrar har skulder eller befinner sig i skuldsanering.

• Ekonomisk makt kan användas som ett kontrollverktyg i relationer, där den ekonomiskt beroende parten tappar både frihet och möjligheter – ett allvarligt hinder för trygghet och självständighet.

---

Vad kan vi göra?

Ingen kan göra allt – men alla kan göra något:

• Våga fråga hur någon mår – och verkligen lyssna.

• Stötta organisationer som hjälper utsatta, både ekonomiskt och genom volontärarbete.

• Sprida kunskap och bryta tystnaden – genom att tala om problemen öppet och sakligt.

• Kräva bättre stöd, skydd och förebyggande insatser från politiker och beslutsfattare.

Att bry sig är inte svaghet. Det är ett ansvar. Och förändring börjar ofta med att någon säger:

”Jag ser dig. Du är inte ensam.”

 

 Källor:

Våld i nära relationer

• Brottsförebyggande rådet (Brå)
  – Nationella trygghetsundersökningen visar att cirka 15 % av kvinnor uppger att de utsatts för våld i nära relation någon gång.
  Källa: Brå – Brott i nära relation

Barn som upplever våld

• Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK), Uppsala universitet
  – Uppskattningsvis var tionde barn i Sverige har upplevt våld i hemmet.
  Källa: NCK:s kunskapsbank om våld

Unga och sexualbrott

• Brå & NCK
  – Unga kvinnor (16–24 år) är den grupp som oftast utsätts för sexualbrott i Sverige.
  – Majoriteten av brotten anmäls aldrig.
  Källa: Brå – Sexualbrottsstatistik

Våldtäkt – anmälningar och mörkertal

• Brå
  – Sverige har höga anmälningstal, delvis på grund av bred lagstiftning och högre anmälningsbenägenhet.
  – Forskning visar att det verkliga antalet övergrepp är betydligt högre än anmälningarna.

Ekonomisk utsatthet

• Rädda Barnen
  – Över 180 000 barn i Sverige lever i ekonomisk utsatthet.
  – Barnfattigdom påverkar hälsa, skolgång och psykiskt välmående.

• Kronofogden
  – Många barn lever i familjer där föräldrar har skulder, vilket ökar stress och otrygghet i hemmet.

B K R O Cosmea - Cosmea Kvinna

Barnen i skuggan – de vi inte får glömma

28 jan. 2026

De osynliga kvinnorna – när tystnad blir en överlevnadsstrategi

28 jan. 2026

 

Det finns kvinnor i Sverige som lever mitt ibland oss, men som sällan räknas. De syns inte i statistiken, hörs inte i debatten och får sällan utrymme i beslutsrummen. Ändå bär de samhället på sina axlar. De osynliga kvinnorna.

Det kan vara kvinnor utan papper – migranter som lever i ständig beredskap, alltid redo att försvinna. Kvinnor som arbetar svart, vårdar sjuka anhöriga, föder barn i skuggan av system som inte är byggda för dem. Deras liv präglas av rädsla: för myndigheter, för att bli angivna, för att förlora det lilla de har. Rätten att finnas blir villkorad.

Men osynligheten har fler ansikten.

Det finns också kvinnor med personnummer, bostad och arbete – som ändå har dragit sig undan. Kvinnor som genom år av anpassning, våld, nedvärdering eller psykisk press har lärt sig att tystnad är säkrare än att ta plats. Normaliseringsprocessen har lärt dem att inte kräva för mycket, inte störa, inte visa sårbarhet. Att överleva genom att krympa.

För många av dessa kvinnor har samhället blivit en främling. Institutioner som en gång skulle skydda upplevs i stället som dömande, otillgängliga eller farliga. Språket är fel. Blickarna är fel. Tidsramarna är för snäva. Kraven för höga. Så man slutar försöka. Man slutar berätta. Man slutar hoppas på att bli mött.

Osynlighet är sällan ett val – det är en konsekvens.

När kvinnor tystnar förlorar vi inte bara deras berättelser, utan också viktig kunskap om hur samhället faktiskt fungerar – och för vem. Vi missar sambanden mellan kön, klass, migration och makt. Vi missar att se hur strukturer skapar tystnad, och hur tystnad i sin tur upprätthåller ojämlikhet.

Ett jämställt samhälle kan inte byggas på att vissa kvinnor försvinner ur blickfånget. Feminism som inte inkluderar de mest utsatta riskerar att bli tomma ord. Att se de osynliga kvinnorna kräver mer än välvilja – det kräver att vi ifrågasätter normer, system och föreställningar om vem som anses trovärdig, värdig och värd att lyssna på.

Att synliggöra handlar inte om att tvinga fram röster. Det handlar om att skapa trygghet nog för att röster ska våga höras. Om att bygga ett samhälle där kvinnor inte behöver välja mellan säkerhet och synlighet.

De osynliga kvinnorna finns här.
Deras tystnad bär på berättelser vi inte har råd att ignorera.

Frågan är inte om de finns –
utan om vi är beredda att se dem.

Cosmea Kvinna

När tryggheten försvinner – och fattigdomen blir vardag

28 jan. 2026

Fattigdomen i Sverige ökar. Det sker inte plötsligt eller dramatiskt, utan långsamt, nästan omärkligt. Den smyger sig på i form av tomma kylskåp, obetalda räkningar och ständiga val mellan mat, hyra och medicin. För många utsatta grupper är detta inte längre tillfälliga kriser – det är vardag.

I centrum för denna verklighet står kvinnor.

Kvinnor som redan befinner sig i samhällets marginaler: ensamstående mammor, äldre kvinnor med låga pensioner, kvinnor med funktionsnedsättningar, nyanlända och kvinnor som arbetar inom lågavlönade yrken. När trygghetssystemen försvagas är det de som faller först – och hårdast.

Det som en gång byggde Sverige starkt var vissheten om att ingen skulle behöva stå ensam när livet rasade. Att sjukdom, arbetslöshet, skilsmässa eller våld inte automatiskt skulle innebära fattigdom. Men den tryggheten är inte längre självklar.

Nedmonteringen av välfärden har konsekvenser. När ersättningar inte följer levnadskostnaderna, när kraven hårdnar och stödet minskar, pressas människor allt längre ut i ekonomisk och social utsatthet. För kvinnor innebär detta ofta dubbel utsatthet – de bär både det ekonomiska ansvaret och omsorgsansvaret, samtidigt som deras arbete undervärderas och underbetalas.

Fattigdom handlar inte bara om pengar. Den handlar om stress, skam och maktlöshet. Om att ständigt ligga steget efter. Om att tacka nej till sociala sammanhang, barnens fritidsaktiviteter och nödvändiga vårdbesök. För barn som växer upp i fattigdom sätter det spår som kan följa dem genom hela livet.

När trygghetssystemen brister flyttas ansvaret från samhället till individen – som om fattigdom vore ett personligt misslyckande istället för ett politiskt resultat. Det är en farlig förskjutning. Den skapar tystnad, isolering och ett samhälle där empati ersätts av misstänksamhet.

Vi behöver våga säga det högt: ett samhälle som tillåter att människor, särskilt kvinnor och barn, lever i långvarig fattigdom är ett samhälle som har tappat riktningen. Trygghet är inte en kostnad – det är en investering i människors liv, hälsa och framtid.

Att bygga upp tryggheten igen kräver politiskt mod, men också ett gemensamt ansvar. Det börjar med att vi ser sambanden. Att vi förstår att ökande fattigdom inte är ett olycksfall i debatten, utan en konsekvens av medvetna val.

Och det slutar med en enkel men avgörande fråga:
Vilket samhälle vill vi vara – när tryggheten behövs som mest?

B K R O Cosmea

När kvinnors och barns trygghet nedprioriteras – ett politiskt svek

23 jan. 2026

Jag ser med växande oro hur den nuvarande politiska regeringen steg för steg rustar ner kvinnofrågorna och hjälparbetet kring utsatta kvinnor och barn. Det sker sällan med stora rubriker eller öppna deklarationer – utan genom nedskärningar, omprioriteringar och tyst normalisering. Men konsekvenserna är allt annat än tysta.

När resurser till kvinnojourer minskar, när stödinsatser för våldsutsatta kvinnor försvagas och när barn som lever i otrygga hem får mindre skydd, då handlar det inte om abstrakta budgetposter. Det handlar om människors liv och säkerhet. För många kvinnor och barn är samhällets stöd den sista livlinan bort från våld, kontroll och övergrepp.

Kvinnofrågor behandlas allt oftare som särintressen – något man kan ta itu med “sen”, när ekonomin tillåter. Men jämställdhet och skydd mot våld är inte ett tillval i ett demokratiskt samhälle. Det är grundläggande rättigheter. När dessa frågor nedprioriteras sänder det en farlig signal: att vissa människors trygghet är mindre värd än andra politiska ambitioner.

Särskilt allvarligt är hur barnen drabbas. Barn som bevittnar våld, lever med rädsla eller växer upp i destruktiva miljöer behöver långsiktigt och professionellt stöd. När sociala insatser försvagas riskerar vi att svika en hel generation. Det är inte bara ett moraliskt misslyckande – det är också ett samhällsproblem som kommer att få långtgående konsekvenser.

Samtidigt sker detta i ett samhällsklimat där hårdare retorik, ökade krav och minskad empati blivit norm. Fokus flyttas från förebyggande arbete till repressiva åtgärder. Från omsorg till kontroll. Kvinnors utsatthet reduceras till statistik, och våld i nära relationer riskerar att hamna i skuggan av andra politiska prioriteringar.

Det här är ingen slump. Det är ett politiskt vägval.

När jämställdhet inte längre ses som en självklar del av samhällsbygget, utan som något sekundärt, då urholkas också tilliten till staten. Ett samhälle som inte förmår skydda sina mest utsatta förlorar sin moraliska kompass.

Jag menar att vi måste säga ifrån. Kvinnors och barns rätt till trygghet, skydd och stöd får aldrig bli en budgetfråga bland andra. Det är en grundbult i ett anständigt samhälle.

Att rusta ner kvinnofrågorna är att blunda för våldet.
Att försvaga stödet till utsatta barn är att acceptera otrygghet som norm.

Vi måste kräva en politik som sätter människovärde före besparingar – och som tydligt visar att kvinnors och barns liv inte är förhandlingsbara.

B K R O Cosmea - Cosmea Kvinna

Vår röst för Irans kvinnor – solidaritet är handling

17 jan. 2026

Vår röst för Irans kvinnor – solidaritet är handling

Vi skriver detta som B K R O Cosmea och Cosmea Kvinna, i systerskap och i ansvar. När iranska kvinnor ännu en gång reser sig mot en brutal regim, gör de det med sina kroppar, sina röster och sina liv som insats. Deras kamp är inte ny – men den är lika brådskande, lika rättmätig och lika universell i dag.

I Iran är kvinnors vardag ett slagfält. Förtrycket är systematiskt, lagstadgat och våldsamt. Ändå vägrar kvinnor att tiga. De klipper håret, tar av slöjan, går ut på gatorna, organiserar sig, trotsar hot, fängelse och död. De gör det för sig själva, för sina döttrar – och för alla kvinnor som ännu inte kan tala fritt.

Vi i Cosmea-rörelsen ser er. Vi hör er. Och vi står med er.

”Kvinna, liv, frihet” är inte bara ett slagord. Det är ett löfte om en framtid där kvinnors kroppar inte kontrolleras av staten, där kärlek inte straffas, där liv inte kvävs av rädsla. När iranska kvinnor kräver detta, kräver de inget annat än det mest grundläggande: rätten att vara människa.

Vårt stöd är inte symboliskt. Solidaritet måste vara handling. Det betyder att vi fortsätter att tala, skriva, organisera och påminna – även när nyhetsflödet rör sig vidare. Det betyder att vi vägrar normalisera förtryck och att vi kräver ansvar av makthavare, internationella institutioner och av oss själva.

Till de iranska kvinnorna vill vi säga:
Ni är inte ensamma. Er kamp är vår kamp. Er styrka bär oss, och vårt löfte till er är att inte vända bort blicken.

Cosmea Kvinna är byggt på idén om globalt systerskap. När en kvinna förtrycks, förlorar vi alla. När en kvinna reser sig, reser vi oss med henne.

Vi står kvar.
Vi höjer våra röster.
Vi väljer solidaritet – om och om igen.

B K R O Cosmea & Cosmea Kvinna

Hedersvåld – Ursprung, Utveckling och Mekanik

10 jan. 2026

Hedersvåld är en form av våld som utövas inom familjer eller släktnätverk för att försvara eller återställa upplevd heder. Fenomenet har sina rötter i patriarkala strukturer och traditioner där individens beteende anses påverka hela familjens eller släktens sociala status. Ofta drabbar hedersvåld främst kvinnor och unga flickor, men även män kan utsättas. Det kan inkludera allt från psykisk och fysisk misshandel till mord.

Uppkomsten av hedersvåld kan kopplas till samhällen där familjens rykte värderas högre än individens frihet, och där könsroller är strängt reglerade. Migration har gjort att hedersrelaterade konflikter blivit synliga även i Sverige, vilket har lett till ökad debatt och satsningar på förebyggande arbete. Utvecklingen har visat att hedersvåld inte är begränsat till någon särskild religion eller kultur, utan kan förekomma i olika grupper där kollektivets vilja sätts före individens.

Mekanismerna bakom hedersvåld bygger ofta på kontroll och övervakning av främst kvinnors livsval, såsom klädsel, vänskapsrelationer och val av partner. Släktens eller familjens äldre medlemmar kan pressa yngre att följa traditionella normer, och avvikelse kan leda till hot, våld eller uteslutning.

Fadime Sahindal – Ett svenskt exempel

Ett känt exempel på hedersvåld i Sverige är Fadime Sahindal, som mördades av sin far i Uppsala år 2002. Fadime hade offentligt berättat om sina erfarenheter av hedersrelaterat förtryck och kämpade för att få leva sitt eget liv. Hennes död blev en väckarklocka för det svenska samhället och ledde till att frågor om hedersvåld fick större utrymme i debatten, samt till lagändringar och ökat stöd till utsatta.

Fadimes mod och kamp har blivit symbolisk för arbetet mot hedersvåld i Sverige, och hennes historia visar på vikten av att våga bryta tystnaden och stå upp för individens rättigheter.

B K R O Cosmea - Cosmea Kvinna