När tryggheten försvinner – och fattigdomen blir vardag

Fattigdomen i Sverige ökar. Det sker inte plötsligt eller dramatiskt, utan långsamt, nästan omärkligt. Den smyger sig på i form av tomma kylskåp, obetalda räkningar och ständiga val mellan mat, hyra och medicin. För många utsatta grupper är detta inte längre tillfälliga kriser – det är vardag.

I centrum för denna verklighet står kvinnor.

Kvinnor som redan befinner sig i samhällets marginaler: ensamstående mammor, äldre kvinnor med låga pensioner, kvinnor med funktionsnedsättningar, nyanlända och kvinnor som arbetar inom lågavlönade yrken. När trygghetssystemen försvagas är det de som faller först – och hårdast.

Det som en gång byggde Sverige starkt var vissheten om att ingen skulle behöva stå ensam när livet rasade. Att sjukdom, arbetslöshet, skilsmässa eller våld inte automatiskt skulle innebära fattigdom. Men den tryggheten är inte längre självklar.

Nedmonteringen av välfärden har konsekvenser. När ersättningar inte följer levnadskostnaderna, när kraven hårdnar och stödet minskar, pressas människor allt längre ut i ekonomisk och social utsatthet. För kvinnor innebär detta ofta dubbel utsatthet – de bär både det ekonomiska ansvaret och omsorgsansvaret, samtidigt som deras arbete undervärderas och underbetalas.

Fattigdom handlar inte bara om pengar. Den handlar om stress, skam och maktlöshet. Om att ständigt ligga steget efter. Om att tacka nej till sociala sammanhang, barnens fritidsaktiviteter och nödvändiga vårdbesök. För barn som växer upp i fattigdom sätter det spår som kan följa dem genom hela livet.

När trygghetssystemen brister flyttas ansvaret från samhället till individen – som om fattigdom vore ett personligt misslyckande istället för ett politiskt resultat. Det är en farlig förskjutning. Den skapar tystnad, isolering och ett samhälle där empati ersätts av misstänksamhet.

Vi behöver våga säga det högt: ett samhälle som tillåter att människor, särskilt kvinnor och barn, lever i långvarig fattigdom är ett samhälle som har tappat riktningen. Trygghet är inte en kostnad – det är en investering i människors liv, hälsa och framtid.

Att bygga upp tryggheten igen kräver politiskt mod, men också ett gemensamt ansvar. Det börjar med att vi ser sambanden. Att vi förstår att ökande fattigdom inte är ett olycksfall i debatten, utan en konsekvens av medvetna val.

Och det slutar med en enkel men avgörande fråga:
Vilket samhälle vill vi vara – när tryggheten behövs som mest?

B K R O Cosmea

Andra inlägg

• Till dig som är barn eller ung
• De som sällan får ta plats – kvinnor, barn och unga i utsatthet
• Barnen i skuggan – de vi inte får glömma
• De osynliga kvinnorna – när tystnad blir en överlevnadsstrategi
• När kvinnors och barns trygghet nedprioriteras – ett politiskt svek
• Vår röst för Irans kvinnor – solidaritet är handling
• Hedersvåld – Ursprung, Utveckling och Mekanik
• När sprickorna i välfärden blir synliga - och människor faller mellan dem
• När styrkan tystas - och vi väljer att lyssna