Det finns kvinnor i Sverige som lever mitt ibland oss, men som sällan räknas. De syns inte i statistiken, hörs inte i debatten och får sällan utrymme i beslutsrummen. Ändå bär de samhället på sina axlar. De osynliga kvinnorna.

Det kan vara kvinnor utan papper – migranter som lever i ständig beredskap, alltid redo att försvinna. Kvinnor som arbetar svart, vårdar sjuka anhöriga, föder barn i skuggan av system som inte är byggda för dem. Deras liv präglas av rädsla: för myndigheter, för att bli angivna, för att förlora det lilla de har. Rätten att finnas blir villkorad.

Men osynligheten har fler ansikten.

Det finns också kvinnor med personnummer, bostad och arbete – som ändå har dragit sig undan. Kvinnor som genom år av anpassning, våld, nedvärdering eller psykisk press har lärt sig att tystnad är säkrare än att ta plats. Normaliseringsprocessen har lärt dem att inte kräva för mycket, inte störa, inte visa sårbarhet. Att överleva genom att krympa.

För många av dessa kvinnor har samhället blivit en främling. Institutioner som en gång skulle skydda upplevs i stället som dömande, otillgängliga eller farliga. Språket är fel. Blickarna är fel. Tidsramarna är för snäva. Kraven för höga. Så man slutar försöka. Man slutar berätta. Man slutar hoppas på att bli mött.

Osynlighet är sällan ett val – det är en konsekvens.

När kvinnor tystnar förlorar vi inte bara deras berättelser, utan också viktig kunskap om hur samhället faktiskt fungerar – och för vem. Vi missar sambanden mellan kön, klass, migration och makt. Vi missar att se hur strukturer skapar tystnad, och hur tystnad i sin tur upprätthåller ojämlikhet.

Ett jämställt samhälle kan inte byggas på att vissa kvinnor försvinner ur blickfånget. Feminism som inte inkluderar de mest utsatta riskerar att bli tomma ord. Att se de osynliga kvinnorna kräver mer än välvilja – det kräver att vi ifrågasätter normer, system och föreställningar om vem som anses trovärdig, värdig och värd att lyssna på.

Att synliggöra handlar inte om att tvinga fram röster. Det handlar om att skapa trygghet nog för att röster ska våga höras. Om att bygga ett samhälle där kvinnor inte behöver välja mellan säkerhet och synlighet.

De osynliga kvinnorna finns här.
Deras tystnad bär på berättelser vi inte har råd att ignorera.

Frågan är inte om de finns –
utan om vi är beredda att se dem.

Cosmea Kvinna