Barn och Kvinnorätts Organisationen COSMEA

När våldet blir vardag – samhällets normalisering av kvinnors utsatthet

Sverige beskriver sig gärna som ett av världens mest jämställda länder. Vi lyfter fram kvinnors rättigheter, jämställdhetsmål och stark lagstiftning. Samtidigt lever tusentals kvinnor varje dag under hot, kontroll och våld från män som står dem nära.

Det är en motsägelse vi måste våga tala om.

Den största framgången för mäns våld mot kvinnor är inte själva våldet. Den största framgången är normaliseringen.

Vi har vant oss.

Vi har vant oss vid rubriker om kvinnomord.

Vi har vant oss vid att kvinnor gömmer sig på skyddade boenden.

Vi har vant oss vid att barn bevittnar våld i hemmet.

Vi har vant oss vid att kvinnor byter telefonnummer, adress och identitet för att överleva.

Vi har vant oss vid att fråga kvinnan varför hon stannade istället för att fråga mannen varför han slog.

Varje gång samhället vänjer sig vid kvinnors rädsla har våldet redan vunnit mark.

Det osynliga våldet

När människor hör ordet kvinnovåld tänker många fortfarande på slag, sparkar och blåmärken.

Men de flesta våldsrelationer börjar inte där.

De börjar med kontroll.

Vem får kvinnan träffa?

Vem får hon prata med?

Hur får hon klä sig?

Hur används familjens pengar?

Vad händer om hon säger nej?

Det handlar om att steg för steg begränsa hennes frihet tills hon inte längre känner igen sig själv.

Många kvinnor beskriver att de inte ens märkte när friheten försvann. Förändringen skedde gradvis. Kärlek blev kontroll. Omsorg blev övervakning. Svartsjuka blev maktutövning.

När våldet väl blir fysiskt är kvinnan ofta redan fångad i ett nät av rädsla, ekonomiskt beroende, skuld och ansvar för barnen.

Barnen – de glömda offren

Samhällsdebatten fokuserar ofta på kvinnan och förövaren. Men mitt i allt detta finns barnen.

Barn som vaknar av skrik.

Barn som hör dörrar smällas.

Barn som ser sin mamma brytas ner.

Barn som lär sig att anpassa sig efter våldsutövarens humör.

Forskningen är tydlig. Att växa upp med våld påverkar barns psykiska hälsa, skolgång, relationer och framtida livsvillkor.

Ändå behandlas barn ofta som vittnen snarare än som egna brottsoffer.

Sanningen är att varje kvinna som utsätts för våld ofta har barn som också drabbas.

När en kvinna misshandlas skadas hela familjens framtid.

Samhällets dubbla budskap

Kvinnor uppmanas att lämna våldsamma relationer.

Men vad möter dem när de försöker?

Bostadsbrist.

Ekonomisk osäkerhet.

Långa rättsprocesser.

Oro för vårdnadstvister.

Risk för fortsatt förföljelse.

I många fall dessutom en rädsla för att socialtjänstens involvering ska leda till granskningar av deras föräldraskap istället för fokus på mannens våld.

Detta skapar ett dubbelt budskap.

Samhället säger:

"Lämna honom."

Samtidigt signalerar samhällets strukturer:

"Men du får själv bära konsekvenserna."

Ingen kvinna ska behöva välja mellan våld och hemlöshet.

Ingen kvinna ska behöva välja mellan säkerhet och sina barn.

Ett demokratiskt misslyckande

Mäns våld mot kvinnor är inte en privat angelägenhet.

Det är inte ett familjeproblem.

Det är inte ett relationsproblem.

Det är ett demokratiskt problem.

Demokrati handlar ytterst om människors frihet att leva sina liv utan rädsla.

Om hundratusentals kvinnor begränsar sina liv på grund av mäns våld och hot kan vi inte tala om full frihet.

Om kvinnor undviker vissa platser, relationer eller beslut av rädsla för mäns reaktioner påverkas hela samhället.

Varje kvinna som tystas är en förlust för demokratin.

Varje barn som växer upp i våld är en förlust för framtiden.

Det som måste förändras

Vi behöver sluta fråga hur kvinnor ska anpassa sig till våldet.

Vi måste börja fråga hur samhället ska stoppa våldet.

Det kräver:

  • Starkare skydd för kvinnor och barn.
  • Fler långsiktigt finansierade skyddade boenden.
  • Fristående stödverksamheter som inte uppfattas som en del av myndighetsutövningen.
  • Tidigare insatser mot våldsutövare.
  • Snabbare rättsprocesser.
  • Ökad kunskap inom rättsväsende, vård och socialtjänst.
  • Ett konsekvent barnrättsperspektiv i alla beslut.

Men framför allt krävs en förändring av samhällets synsätt.

Mäns våld mot kvinnor är inte en serie olyckliga händelser.

Det är ett av vår tids största människorättsproblem.

Och så länge kvinnor fortsätter att dödas, hotas och kontrolleras i sina egna hem kan inget samhälle med trovärdighet kalla sig jämställt.

Historien kommer inte att fråga hur många handlingsplaner vi skrev.

Historien kommer att fråga hur många kvinnor vi lyckades rädda.

Och den frågan måste vi börja besvara nu.

Cosmea Kvinna - B K R O Cosmea

16 juni 2026