När sprickorna i välfärden blir synliga - och människor faller mellan dem

Vi vill gärna tro att Sverige är ett land där tryggheten bär. Ett land där barn får vara barn, där kvinnor kan leva fria liv, där unga möts av möjligheter snarare än murar. Men bakom siffror, strategier och politiska löften finns en annan verklighet — den som möts varje dag i socialt arbete, i stödsamtal, i skyddade miljöer, i skolor och på öppna mötesplatser. Det är där sprickorna i välfärden blir synliga. Det är där utsattheten får ett ansikte.

För kvinnan som försöker dölja blåmärkena som inte alltid sitter på huden.
För barnet som lär sig vara tyst för att undvika nästa konflikt.
För ungdomen som bär hela världens krav på sina axlar — men saknar någon som orkar bära tillsammans.

Utsatthet i dagens Sverige är sällan enkel eller entydig. Den är ekonomisk, social, psykisk, relationell. Den växer där ojämlikhet fördjupas, där våld normaliseras, där ensamhet blir vardag och där samhällets skyddsnät inte når hela vägen fram.

Vi möter kvinnor som tvingats göra sig små för att överleva relationer där makt och kontroll styr varje andetag. Vi möter barn som tar ansvar ingen människa i deras ålder borde behöva bära — barn som försöker navigera mellan lojalitet, rädsla och en stilla dröm om trygghet. Vi möter ungdomar som känner sig osedda i ett samhälle som talar mycket om dem, men alltför sällan med dem.

Samtidigt förväntas dessa människor vara starka.
Starka nog att be om hjälp.
Starka nog att lämna.
Starka nog att orka vidare.

Men styrka är inte ett krav man ska behöva uppfylla för att få bli bemött med värdighet.

Från ett samhällsperspektiv handlar utsatthet om strukturer — om vilka livsvillkor människor får, vilka dörrar som öppnas och vilka som stängs. Det handlar om bostadsbrist, arbetslöshet, psykisk ohälsa, migrationserfarenheter, våld i nära relationer, digital utsatthet, social isolering. Det handlar om hur kön, ålder, ekonomi och bakgrund flätas samman och skapar olika grader av sårbarhet.

Från ett socialt perspektiv handlar det om mötet.
Om den stund där någon vågar berätta.
Om platsen där skuld byts mot förståelse, där rädsla får sällskap av ett första, försiktigt hopp.

Det är i dessa möten som socialt arbete gör skillnad — inte bara genom insatser och handlingsplaner, utan genom närvaro, tålamod och respekt. Genom att se hela människan bakom situationen. Genom att våga stå kvar även när berättelserna är tunga att bära.

BKRO Cosmea finns i detta mellanrum — mellan det som brister och det som fortfarande går att bygga. Vi möter kvinnor, barn och unga i deras verklighet, inte i våra föreställningar. Vi vet att förändring sällan sker i stora steg; den sker i andetag, i samtal, i små beslut som sakta leder vidare.

Att tala om utsatthet är inte att beskriva svaghet — det är att synliggöra modet hos dem som överlever trots allt. Men det är också att rikta blicken mot oss andra: mot samhällets ansvar, mot vårt gemensamma uppdrag att inte acceptera att någon lämnas ensam i sin kamp.

För ingen kvinna ska behöva välja mellan trygghet och överlevnad.
Inget barn ska behöva växa upp i rädsla.
Ingen ungdom ska behöva känna att framtiden inte rymmer dem.

Så länge verkligheten inte ser ut så, fortsätter vi — lyssnande, närvarande, medmänskliga. För förändring börjar där någon blir sedd.

B K R O Cosmea

Andra inlägg

• När styrkan tystas - och vi väljer att lyssna
• När barndomen inte är självklar
• Krönika - Ett år av röster som stannat kvar
• Cosmea, en återblick på 2025 och våra önskningar för 2026
• Mellandagarna – när lugnet avslöjar det som blev kvar
• ✨ Mellandagarna – tid för andrum, eftertanke och nya krafter
• 🌿 Mellandagarna – ett stilla andrum för dig
• God Jul önskar Cosmea
• När högtiden förvärrar det som redan gör ont