När mörkret faller tidigare än ljuset kommer: Om nyfattigdomens osynliga ensamhet

Det är något med november och december. De månaderna går liksom rakt in i hjärtat — på gott och ont.
Ljuset försvinner, reklamen blir mer påträngande, och hela samhället verkar anta att alla har råd med värme, generositet och gemenskap. Som om feststämningen är universell. Som om ingen står utanför.

Men det gör många.

Fler än vi tror.

Och kanske fler än som vågar säga det högt.

Nyfattigdomen – en skugga bakom vardagen

Det talas om ”den nya fattigdomen”. Den som inte alltid syns utåt, den som döljs i snygga ytterkläder, ett tränat leende eller en social medieprofil som inte berättar hela sanningen.

Det är den som drabbar människor som har jobb men inte längre råd.
Den som tvingar föräldrar att prioritera barnens skor framför sina egna vinterjackor.
Den som gör att matlådan till jobbet består av det som blev billigast, inte det som mättar hjärtat.
Den som gör att en inbjudan till ”julmys” väcker stress istället för glädje — för vem har råd med värdskap när hyran äter upp allt?

För många blir högtiden inte en tid av gemenskap.
Den blir en tid av påminnelser.
Om brist.
Om otillräcklighet.
Om att inte riktigt höra till.

Utanförskapet som biter sig fast i mörkret

Det finns utanförskap som är tyst.
Det skriker inte. Det gråter inte högt.
Det bara… drar sig tillbaka.

I november och december syns det extra tydligt:

• Människor som undviker att gå på stan för att slippa se sådant de inte kan köpa.

• Människor som sitter kvar lite längre på jobbet för att hemmet är kallare än kontoret.

• Människor som väljer ensamhet för att de skäms över sin situation.

Många bär på en känsla av att världen går vidare utan dem.
Att de förväntas delta i något som deras verklighet inte längre rymmer.

Det är inte bara ekonomin som gör ont.
Det är känslan av att stå vid sidan av en fest man aldrig blev inbjuden till.

Men ingen borde behöva skämmas för att livet är tungt

Vi pratar sällan om det.
Om hur snabbt livet kan skifta från tryggt till skört.
Om hur nära många lever gränsen till att inte få det att gå ihop.
Om hur modigt det är att fortsätta, dag efter dag, när allt skaver.

Sanningen är:
Nyfattigdom är inte ett personligt misslyckande.
Det är ett samhälleligt.

Och den som kämpar i det dolda är inte svag — tvärtom.
Det krävs enorm styrka att bära en verklighet som inte passar in i glansiga julkataloger.

Hur vi möter varandra spelar roll

När mörkret ligger tungt och reklamen ropar om överflöd, kan en liten gest betyda mer än vi tror:

• En varm blick istället för att titta bort.

• En enkel inbjudan som inte kostar pengar.

• Ett samtal där man vågar fråga hur någon egentligen mår.

• En påminnelse om att värde inte mäts i inköp, utan i närvaro.

Vi kan inte lösa allas problem.
Men vi kan lindra ensamheten.
Vi kan bryta skammen.
Vi kan göra det svåra lite mindre ensamt.

Och kanske är det också där hoppet börjar

I november och december syns sprickorna i samhället tydligare.
Men det är också genom sprickorna ljuset kan leta sig in.

Vi kan välja att se.
Vi kan välja att lyssna.
Vi kan välja att vara medmänniskor i en tid som annars lätt gör oss till åskådare.

För ingen — absolut ingen — ska behöva möta mörkret ensam.

B K R O Cosmea

---

Andra inlägg

• När mörkret blir dyrt
• Tystnaden i November
• COSMEA
• Barn i skuggan av fattigdomen – röster ur det tysta Sverige
• Barn i skuggan av fattigdomen – när vardagen blir en kamp i det tysta
• En trygg hand i svåra stunder – COSMEA inrättar hjälpfond 2026
• Barn som växer upp utan självklarheter
• När varje krona räknas - ensamstående kvinnors kamp i ett kallare samhälle
• De osynliga barnen