När barndomen inte är självklar

Vi talar ofta om barn som framtiden. Som löften om det som ska komma, som små frön vi ska vårda tills de växer upp och bär samhället vidare. Ändå är det just barn som så ofta hamnar längst bak i kön — längst bort från beslutsrummen, längst bort från tryggheten, längst bort från den uppmärksamhet som skulle kunna göra skillnad.

Barns utsatthet syns inte alltid. Den bor ibland bakom stängda dörrar, i spruckna relationer, i kylskåp som gapar tomma eller i blickar som tyst har lärt sig att inte be om hjälp. Den finns i skoltoaletter där någon gömmer sig för att slippa rasterna, i klassrum där magont är lika vardagligt som matteprov, och i digitala rum där kränkningar kan följa med hela vägen in i sängen på kvällen.

Vi har lärt oss att tänka att utsatthet är extrem — att den måste vara dramatisk för att räknas. Men utsatthet kan lika gärna vara ensamheten i att växa upp utan någon som orkar lyssna. Att behöva bli vuxen för tidigt. Att ständigt anpassa sig till andras humör, andras brist, andras kamp.

Samhället säger ofta att barn är allas ansvar. Ändå lägger vi mycket av ansvaret på just dem — på deras förmåga att anpassa sig, prestera, inte störa, inte ta plats. Vi talar om "stökiga barn", men mer sällan om stökiga livssituationer. Vi talar om "skolresultat", men inte om trötthet efter en natt där bråk aldrig tog slut. Vi säger att barn måste lära sig motståndskraft — som om det vore rimligt att de ska behöva rusta sig mot det som vuxna borde skydda dem ifrån.

Barn har ingen fackförening. Ingen röst i valurnor. Ingen egen ekonomi. Därför blir deras verklighet beroende av vårt mod att se — och vårt ansvar att agera. Så länge vi accepterar att ett barns mående kan reduceras till en siffra i en rapport, eller en punkt i en budget, riskerar vi att glömma att varje statistikpost är ett liv i miniatyr.

Att värna barn handlar inte bara om trygghetssystem, resurser och lagar — även om de är avgörande. Det handlar också om att våga se barns värld som lika komplex och betydelsefull som vuxnas. Att fråga oss själva vad vi hade önskat som barn, och vad vi önskar för de barn som växer upp nu.

Barndomen ska inte vara en plats man överlever. Den ska vara en plats man får vara människa i — på riktigt.

Cosmea Barn och Ungdom - B K R O Cosmea

Andra inlägg

• När sprickorna i välfärden blir synliga - och människor faller mellan dem
• När styrkan tystas - och vi väljer att lyssna
• Krönika - Ett år av röster som stannat kvar
• Cosmea, en återblick på 2025 och våra önskningar för 2026
• Mellandagarna – när lugnet avslöjar det som blev kvar
• ✨ Mellandagarna – tid för andrum, eftertanke och nya krafter
• 🌿 Mellandagarna – ett stilla andrum för dig
• God Jul önskar Cosmea
• När högtiden förvärrar det som redan gör ont