Jag har sett utsatthet från insidan

Det finns berättelser som man aldrig trodde att man skulle behöva bära. Livsöden man själv aldrig bad om, men som ändå formade varje andetag, varje beslut, varje dröm. Min berättelse är en sådan. Den började inte med styrka. Den började i rädsla, i förluster, i svek från ett samhälle som borde skydda men som valde att titta bort.

Jag har sett utsatthet från insidan — inte genom statistik, rapporter eller föreläsningssalar. Utan genom verkligheten, den råa och ofiltrerade. Jag har känt den i min egen kropp, sett den i mina barns ögon, och jag har blivit tvungen att fortsätta leva i konsekvenserna långt efter att andra trodde att allt borde vara över. För övergrepp, våld och förföljelser upphör inte när någon annan säger att de borde göra det. De lämnar spår. De lämnar sår. Men de kan också lämna styrka.

När jag stod där, mitt i kaoset, bland lögner, hot och rättssystem som inte ville höra — då var min främsta tanke: Hur ska jag få mina barn genom det här? Jag bar dem genom mörker medan jag själv knappt kunde andas. Och när hjälpen uteblev, när ingen myndighet sträckte ut den hand jag så desperat behövde, då föddes något i mig. Inte bara smärta och besvikelse. Utan ett löfte. Ett löfte som kom ur en kärlek så stark att den trotsade allt.

Jag lovade mig själv att om vi överlevde det här — då skulle jag ägna resten av mitt liv åt att kämpa för dem som inte blir sedda. Dem som ropar utan att någon lyssnar. Kvinnor och barn som lever i skuggan av våld, kontroll och rädsla. För jag vet hur det är när världen säger att den bryr sig, men händerna som borde stötta aldrig sträcks fram.

Min väg in i arbetet för utsatta var aldrig ett yrkesval. Det var en nödvändighet. Ett kall. Ett sätt att skapa mening i allt som gjort så ont. Jag visste att jag aldrig skulle kunna sluta gå bredvid andra som kämpar, för jag känner till den kampens tyngd. Jag vet hur det känns att tappa bort sig själv i överlevnadens dimma. Jag vet hur det känns när trygghet blir en lyxvara och när tystnaden blir en skyddsstrategi.

Och ja — jag lever fortfarande med följderna av allt. Hoten, rädslan, minnena som dyker upp när jag minst väntar det. Utsatthet tar inte alltid slut bara för att tiden går. Men det är just det som gör mitt engagemang så orubbligt. Jag arbetar inte på distans från smärtan. Jag arbetar genom den. Den är min lärare, min drivkraft, mitt bränsle. Den påminner mig varje dag om varför jag aldrig får ge upp.

Jag vill förändra barn- och kvinnorättsarbetet i Sverige för att jag vet att det kan bättre — och jag vet att det måste bättre. Jag vill att nästa kvinna som söker skydd ska få stöd, inte hinder. Att nästa barn som lever i skräck ska bli mött av trygghet, inte byråkratiska murar. Jag vill vara en del av den förändring jag själv så desperat behövt.

Det här är inte bara mitt arbete. Det är mitt löfte. Mitt sätt att göra världen lite mindre farlig för någon annan. Att ta allt det som nästan krossade mig och förvandla det till en kraft som bär andra.

Jag skriver det här för att min historia inte är unik — och just därför måste den berättas. För varje kvinna som tystats. För varje barn som väntat på hjälp som aldrig kom. För varje människa som står med ena foten i mörkret och undrar om det någonsin kommer att ta slut.

Jag vill att de ska veta:
Du är inte ensam.
Du är inte bortglömd.
Din kamp spelar roll.

Och jag finns här — därför att ingen fanns där för mig när jag behövde det. Den cirkeln tänker jag bryta.

Zelda Boudine, 

Ledare för B K R O Cosmea

Andra inlägg

• När mörkret faller tidigare än ljuset kommer: Om nyfattigdomens osynliga ensamhet
• När mörkret blir dyrt
• Tystnaden i November
• COSMEA
• Barn i skuggan av fattigdomen – röster ur det tysta Sverige
• Barn i skuggan av fattigdomen – när vardagen blir en kamp i det tysta
• En trygg hand i svåra stunder – COSMEA inrättar hjälpfond 2026
• Barn som växer upp utan självklarheter
• När varje krona räknas - ensamstående kvinnors kamp i ett kallare samhälle