Blogg

De osynliga barnen

27 okt. 2025

När fattigdomen flyttar in i barndomen

Det är morgon i ett svenskt kök.
En ensam mamma kokar havregrynsgröt till barnen, men äter själv inget.
Barnen märker det inte längre. De har vant sig vid att hon säger att hon inte är hungrig.

Utanför fönstret vaknar världen som vanligt. Skolbussar, nybryggt kaffe, reklam för höstjackor och fredagsmys.
Men i allt fler hem ser verkligheten annorlunda ut.
Den nya fattigdomen har fått barnansikten.

Barn som lär sig oroa sig för tidigt

Det talas ofta om siffror. Om inflation, räntor och priser som stiger.
Men bakom statistiken finns barn — riktiga barn — som tvingas växa upp med oro som livskamrat.

De hör föräldrarna prata tyst om elräkningen.
De märker när kylskåpet ekar tomt och när middagarna blir enklare, tunnare.
De vet när något är fel, även om ingen säger det.

Barn ska inte behöva räkna.
De ska inte behöva förstå vad saker kostar, eller känna skuld för att de vill ha ett äpple till, en ny tröja, eller gå på en klassresa som familjen inte har råd med.

Men allt fler svenska barn gör just det.

När skammen flyttar in i klassrummet

I klassrummet syns det inte alltid — men barnen vet.
De vet vilka som aldrig följer med på skolutflykten,
vilka som inte har matsäck,
vilka som inte bjuder hem någon efter skolan.

Skammen har blivit en del av barndomen.
Den är tyst, men tung.
Den sätter sig i axlarna, i blicken, i sättet att alltid tacka nej med ett leende.

Det handlar inte om brist på kärlek.
De flesta av dessa barn lever med föräldrar som kämpar varje dag, som gör allt för att dölja oron.
Men hur mycket kärlek som än finns,
går det inte att skydda barn helt från den verklighet som fattigdomen för med sig.

Ett land som glömmer sina löften

Sverige har länge velat se sig som ett land där alla barn har samma chans.
Men det är inte sant längre.
Klyftorna växer. Och med dem växer också orättvisan i barns liv.

När ett barn går till skolan hungrigt,
när ett annat inte vågar berätta att det inte blir någon julklapp i år,
när ett tredje slutar tro att framtiden är för alla —
då är det inte längre bara en ekonomisk fråga.
Då är det ett samhälleligt svek.

Vi har låtit marknaden prägla även barndomen.
Vi har vant oss vid att vissa får mer, och andra mindre, som om det vore naturens ordning.
Men barnen ser.
Och de kommer att minnas.

Vi måste tala om barnen – inte bara siffrorna

Politiker pratar gärna om tillväxt, arbetslinje och ansvarstagande.
Men vem tar ansvar för barnet som sitter tyst i matsalen och tittar ner i tallriken?
För tonåringen som säger nej till fritidsaktiviteter för att slippa avslöja att pengarna inte finns?
För den ensamstående mamman som hoppar över middagen – varje kväll – för att barnen ska bli mätta?

Det är inte bara fattigdom vi ser.
Det är ett barns trygghet som sakta vittrar sönder.
Det är barndomar som krymper, drömmar som falnar.

Sverige har råd att skydda sina barn.
Frågan är om vi har modet att se deras verklighet –
och viljan att göra något åt den.

B K R O COSMEA

När välfärden sviktar och maten blir en lyxfråga – då måste vi våga tala om den nya fattigdomen.

27 okt. 2025

Det som en gång var ett löfte – att ingen i Sverige skulle behöva välja mellan mat och värme – håller på att brytas.
Klyftorna växer, och den nya fattigdomen kryper allt längre in i vardagen.
Samtidigt som vinsterna i toppen slår rekord, kämpar allt fler människor för att bara överleva.

Det var en gång ett land som lovade trygghet.
Ett land som byggde sitt samhälle på idén om jämlikhet och rättvisa.
Men efter pandemin, mitt i inflationen och det oroliga världsläget, har grunden börjat rämna.

Matpriserna har stigit till nivåer som för bara några år sedan hade känts otänkbara.
Bröd, smör, potatis, barnmat – det mest vardagliga har blivit dyrt, ibland orimligt dyrt.
Till det kommer skenande hyror, elpriser och bränslekostnader.
Det handlar inte längre om att leva gott, utan om att klara sig till nästa månad.

En ny fattigdom breder ut sig, ofta tyst och skamfylld.
Hos ensamstående föräldrar som hoppar över sina egna måltider för att barnen ska bli mätta.
Hos pensionärer som stänger av värmen för att ha råd med medicin.
Hos arbetande människor som trots heltidsjobb inte längre kan leva på sin lön.

Sverige har blivit ett land där fattigdomen inte alltid syns på utsidan –
men känns i varje hushåll där oron för pengarna har blivit en ständig följeslagare.

Och samtidigt, i andra änden, växer förmögenheterna.
Bolagsvinsterna skjuter i höjden. Bonusarna delas ut som om inget har hänt.
Det gamla klassamhället, som vi trodde vi lämnat bakom oss, står åter mitt ibland oss –
bara mer polerat, mer effektivt, mer obarmhärtigt.

Det är lätt att skylla på kriser.
Men kriser avslöjar framför allt vilka som redan stod svagast,
och vilka som haft råd att klara sig genom dem.
Ojämlikheten är inte en naturkraft. Den är resultatet av politiska beslut,
av prioriteringar och av ett samhälle som slutat värdera solidaritet som styrka.

Sverige har fortfarande råd att vara rättvist.
Men frågan är om vi fortfarande har viljan.
Viljan att bygga ett samhälle där ingen lämnas utanför,
där värdighet inte är en fråga om inkomst.

För ett land mäts inte i sina vinster –
utan i hur det behandlar dem som har minst.
Och just nu är det måttet på väg att gå förlorat.

- Tryggheten är inte borta – men den håller på att glida oss ur händerna.
Det är dags att påminna oss om vad Sverige en gång lovade:
att ingen ska behöva stå ensam i kampen för ett värdigt liv.

B K R O COSMEA

När tryggheten inte längre räcker till

27 okt. 2025

Sverige håller på att glida isär.

Det som en gång var ett land byggt på trygghet och jämlikhet har förvandlats till ett samhälle där allt fler lever på marginalen. Efter pandemin, mitt i inflationen och ett oroligt världsläge, har sprickorna i välfärden blivit djupa – och bakom siffrorna döljer sig mänskliga tragedier. Matpriserna har stigit till nivåer ingen trodde möjliga.

Det handlar inte längre om lyxvaror, utan om bröd, smör, potatis – det mest grundläggande.
Till det kommer ökade kostnader för el, hyror, drivmedel och försäkringar. För många är det nu en kamp att klara varje månad.

Den nya fattigdomen är tyst, men påtaglig.
Hos ensamstående föräldrar som hoppar över sina egna måltider för att barnen ska bli mätta.
Hos pensionärer som fryser i sina hem för att elräkningen inte ska bli för hög.
Hos människor som arbetar heltid men ändå inte får ekonomin att gå ihop.

Samtidigt växer klyftorna.
För medan en del knappt har råd med det nödvändiga, ökar vinsterna och förmögenheterna i toppen.
Klassamhället, som vi en gång trodde oss ha lämnat bakom oss, har återvänt i ny skepnad.
Och det väcker en obekväm fråga: hur kunde vi låta det ske?

Det är lätt att skylla på kriser – pandemin, kriget, inflationen – men ojämlikhet skapas inte av slump.
Den växer fram genom beslut, prioriteringar och politiska vägval.
När solidariteten tunnas ut och välfärden försvagas, lämnas människor efter.

Sverige har fortfarande råd att vara ett land där ingen behöver välja mellan mat och värme.
Men viljan måste finnas.
För ett samhälle mäts inte i sina överskott, utan i hur det tar hand om dem som har minst.
Och just nu håller det måttet på att gå förlorat.

B K R O COSMEA

Fattigdomen som tystnar - kvinnors kamp i skuggan av ekonomisk kontroll

27 okt. 2025

Allt fler kvinnor i Sverige lever idag i ekonomisk utsatthet. Det är en fattigdom som ofta inte syns vid första anblick – den bärs i tystnad, bakom stängda dörrar, i vardagens små kompromisser. För många handlar det inte om att pengarna tar slut, utan om att friheten gör det.

När en partner kontrollerar ekonomin – bestämmer över pengar, begränsar tillgången till gemensamma resurser eller vägrar ge insyn i familjens ekonomi – blir det inte bara en fråga om pengar. Det blir en fråga om makt.
Kvinnor kan tvingas be om pengar till mat, hygienartiklar, kläder till barnen. De kan hindras från att arbeta, studera eller ha ett eget konto. Och när ekonomin stryps, stryps också möjligheten att lämna en destruktiv relation.

Det här är en form av våld som sällan får rubriker, men som bryter ner självkänslan bit för bit.
Ekonomisk kontroll är inte bara ett sätt att styra – det är ett sätt att fängsla.

Konsekvenserna är djupa. Många kvinnor som lever i ekonomiskt beroende fastnar i en ond cirkel av skuld och skam. De tvingas prioritera överlevnad framför drömmar. Och fattigdomen växer – inte bara i plånboken, utan i livet självt.

Att bryta den här tystnaden kräver mod, men också stöd. Samhället måste se kvinnors ekonomiska frihet som en rättighet, inte en lyx. Varje kvinna ska ha möjlighet att stå på egna ben – att känna trygghet, värdighet och hopp.

För bakom varje siffra i statistiken finns en kvinna. En människa.
Och hennes frihet är värd att kämpa för.

COSMEA Kvinna - B K R O COSMEA

Konsekvenserna av barnfattigdom

27 okt. 2025

Barnfattigdom är något som påverkar långt mer än bara den ekonomiska situationen hos en familj – det genomsyrar hela barnets vardag och formar dess framtid. När ett barn växer upp med begränsade resurser, handlar det inte bara om att sakna materiella ting, utan också om en känsla av utanförskap och en oro som kan ligga som ett tungt moln över barndomens glädje. Det är lätt att tänka att barn är anpassningsbara eller att de inte märker så mycket, men sanningen är att barn är otroligt känsliga för sin omgivning och för de möjligheter som ges – eller tas ifrån dem.

För många barn innebär fattigdom att aldrig kunna följa med på skolutflykten, att ständigt behöva tacka nej till kalas, eller att inte våga ta hem kompisar för att man inte har något att bjuda på. Små saker för vissa, men för andra är det en stor sak – något som skaver och växer till en känsla av utanförskap. Det är svårt att se sina klasskamrater prata om semesterresor, nya kläder eller egna rum, när man själv bara kan drömma om sådant.

Barnfattigdom kan också påverka hälsan, både psykiskt och fysiskt. Stressen över ekonomin kan ta sig uttryck i oro och nedstämdhet hos även de yngsta. Undernäring, sämre boendemiljö och brist på fritidsaktiviteter är ofta konsekvenser som följer i fattigdomens spår. Men kanske är det allra värsta att barnen riskerar att få ett lägre självförtroende, att de tidigt lär sig att inte ta plats, att inte våga drömma stort.

Trots det finns det en styrka hos barn som är svår att överskatta. Många barn lär sig empati och förståelse, de blir kreativa problemlösare och bygger upp en inre styrka som kan bära dem genom livet. Men ingen ska behöva växa upp med den oro och de begränsningar som fattigdom innebär. Vi som samhälle har ett ansvar att se och bry oss om de barn som lever med mindre – att skapa möjligheter, ge dem hopp och visa att de är lika mycket värda som alla andra.

Barnfattigdom är inte bara statistik och siffror – det är barns liv, drömmar och möjligheter som står på spel. Vad vi gör idag kan förändra framtiden för en hel generation. Och i slutändan handlar det om att ge alla barn chansen att växa, leka och tro på sig själva – för varje barns hjärta är lika mycket värt.

COSMEA Barn och ungdom - B K R O COSMEA

Ekonomisk utsatthet bland kvinnor

27 okt. 2025

Att leva i ekonomisk utsatthet

Det finns många kvinnor idag som lever i en verklighet där varje krona måste vändas flera gånger. Att aldrig riktigt veta om pengarna kommer räcka till hyra, mat eller barnens vinterkläder är en oro som gnager, dag in och dag ut. Ofta döljer sig dessa berättelser bakom tysta fasader – grannar, kollegor eller vänner som kämpar i det tysta. Ekonomisk utsatthet är inte bara siffror på ett papper, det är känslan av att alltid ligga steget efter, att aldrig riktigt kunna andas ut.

Orättvisor och strukturer

Historiskt har kvinnor haft sämre ekonomiska förutsättningar än män. Låga löner, deltidsarbete och obetalt omsorgsarbete har bidragit till en vardag där ekonomisk självständighet ofta är en avlägsen dröm. Många kvinnor lämnar destruktiva relationer och står plötsligt ensamma med barn och ansvar – utan tryggheten en stabil inkomst ger. Att lyckas ta sig ur en sådan situation kräver både mod och resurser, något som ofta är bristvara.

Den dolda kampen

Ekonomisk utsatthet tär inte bara på plånboken, utan också på självförtroendet och livsglädjen. Skammen över att inte kunna ge sina barn samma möjligheter som andra, att behöva tacka nej till sociala aktiviteter, eller att ständigt behöva prioritera bort egna behov – det är en osynlig kamp som många kvinnor bär på. Ändå visar sig styrkan där man minst anar det. I de enkla lösningarna, i viljan att aldrig ge upp, i förmågan att skapa gemenskap även när resurserna är knappa.

Vikten av stöd och förändring

För att bryta denna onda cirkel krävs både medmänsklighet och samhälleliga insatser. Ingen ska behöva känna sig ensam i kampen för ekonomisk trygghet. Genom att synliggöra strukturer, stärka sociala skyddsnät och skapa fler vägar till egen försörjning kan vi tillsammans skapa ett mer rättvist samhälle. Men det börjar ofta med små handlingar – ett vänligt ord, en hjälpande hand, en öppen dörr. Tillsammans kan vi göra skillnad.

Den ekonomiska utsattheten har många ansikten, men ingen kvinna ska behöva bära den bördan ensam. Låt oss lyssna, stötta och tro på förändring – för varje kvinnas rätt till ett tryggt och värdigt liv.

COSMEA Kvinna - B K R O COSMEA

Barnfattigdom i Sverige

27 okt. 2025

Konsekvenser av utsatthet för de yngsta i samhället

Barnfattigdom i Sverige är ett ämne som ofta göms bakom välfärdssamhällets fasad, men för de barn som drabbas är konsekvenserna högst verkliga. Trots att Sverige ses som ett av världens rikaste och mest jämlika länder, lever tusentals barn i hushåll där pengar knappt räcker till det allra nödvändigaste. Det handlar inte bara om brist på materiella tillgångar – det handlar om möjligheter, trygghet och framtidstro.

Vad innebär barnfattigdom?

Barnfattigdom betyder att barn lever i familjer där inkomsten är så låg att den inte räcker till det som de flesta tar för givet: kläder, näringsrik mat, en trygg bostad, fritidsaktiviteter och möjligheten att delta i skolutflykter. För många innebär det en ständig oro över vardagens små och stora kostnader. Att inte ha råd att bjuda hem vänner, att alltid behöva tacka nej till kalas eller att sitta bredvid medan andra åker på semester – sådant sätter spår i barnets självkänsla.

Konsekvenser av utsatthet

• Känsla av utanförskap: Barn som lever i fattigdom riskerar att hamna utanför gemenskapen. De kan känna sig annorlunda, skämmas över sin situation och dra sig undan från kamrater för att slippa förklara varför de inte kan vara med på samma villkor.
• Begränsade framtidsdrömmar: När familjens ekonomi är ansträngd tvingas barn ofta växa upp för snabbt. Drömmar om gymnasieval, högre studier eller fritidsintressen får stå tillbaka för att det helt enkelt inte finns råd.
• Psykisk ohälsa: Att ständigt oroa sig för pengar kan leda till stress, ångest och depression. Barn som växer upp i ekonomisk utsatthet löper större risk att utveckla psykisk ohälsa både under barndomen och senare i livet.
• Sämre hälsa och utveckling: Fattigdom ökar risken för bristande näringsintag, sämre levnadsstandard och i vissa fall undermåliga boendeförhållanden. Det kan påverka både den fysiska och kognitiva utvecklingen negativt.

Vägen framåt

Ingen unge i Sverige borde behöva oroa sig över om det finns mat hemma eller om familjen har råd att betala hyran. För att bryta barnfattigdomen krävs samarbete mellan myndigheter, skolor och civilsamhälle. Det handlar om att ge alla barn samma chans – en rättvis start på livet, där bakgrund inte avgör framtiden.

Att se och lyssna på de barn som lever i utsatthet är avgörande. Det är först när vi vågar prata öppet om problemet som vi kan börja skapa verklig förändring. Som vi säger i Sverige: Det är bättre att förekomma än att förekommas – och när det gäller barnfattigdom finns ingen tid att förlora.

COSMEA Barn och ungdom - B K R O COSMEA

Utsattheten hos kvinnor och barn – en analys

27 okt. 2025

Utsattheten hos kvinnor och barn är ett av de mest grundläggande och samtidigt mest komplexa samhällsproblemen i världen. Den sträcker sig över kulturella, ekonomiska och juridiska gränser och belyser hur makt, kön och beroendeställning samverkar för att skapa och upprätthålla ojämlikhet.

Strukturella orsaker

Kvinnor och barn befinner sig ofta i sociala positioner där de saknar full kontroll över sina livsvillkor. I patriarkala strukturer har kvinnor historiskt sett tilldelats en underordnad roll, där deras värde definierats i relation till män – som döttrar, hustrur eller mödrar. Detta beroende skapar en sårbarhet som kan utnyttjas ekonomiskt, fysiskt och emotionellt.

För barn handlar utsattheten om maktlöshet i sin mest grundläggande form. Barn är beroende av vuxna för skydd, försörjning och omsorg, vilket gör dem särskilt sårbara för försummelse, övergrepp och exploatering. När samhällets skyddsnät brister, är det ofta dessa grupper som drabbas först och hårdast.

Ekonomiska och sociala faktorer

Ekonomisk ojämlikhet fördjupar ofta utsattheten. Kvinnor har i många samhällen lägre löner, osäkrare anställningar och större ansvar för obetalt omsorgsarbete. Detta begränsar deras möjligheter att lämna destruktiva relationer eller att skapa trygghet för sina barn.
För barn kan fattigdom innebära brist på utbildning, vård och trygg boendemiljö – faktorer som i sin tur ökar risken för framtida utsatthet. Den sociala arvseffekten blir påtaglig: ett barns start i livet påverkar dess hela livsbana.

Psykologiska dimensioner

Utsatthet är inte bara en materiell eller fysisk fråga, utan även en psykologisk. Kvinnor som lever under hot eller kontroll utvecklar ofta strategier för att överleva – att tiga, anpassa sig, osynliggöra sin smärta. Barn i otrygga miljöer kan på liknande sätt internalisera skuld, rädsla och skam, vilket påverkar deras identitet och framtida relationer.
Trauman som uppstår i barndomen eller i nära relationer tenderar att lämna djupa spår, inte bara i individen utan också i samhällsstrukturen genom generationer.

Samhällets ansvar och möjligheter

Att motverka utsattheten hos kvinnor och barn kräver mer än skyddslagstiftning. Det kräver ett helhetsperspektiv där utbildning, jämställdhetspolitik, socialt stöd och rättssäkerhet samverkar. Samhället behöver också arbeta med att förändra normer – om makt, kön, våld och ansvar.

När kvinnors och barns röster ges plats, inte som offer utan som aktörer, kan en verklig förändring ske. Deras erfarenheter måste tas på allvar som kunskap om både lidande och motståndskraft.

B K R O COSMEA - COSMEA Kvinna - COSMEA Barn och Ungdom

De tysta barnen mitt bland oss

27 okt. 2025

Det finns barn som aldrig skriker högst på skolgården.
Barn som inte stör, inte bråkar, inte märks. De sitter längst bak i klassrummet, med blicken riktad mot bänken, pennan stilla i handen. De skrattar på rätt ställen, men det når aldrig ögonen. Och när någon frågar hur de mår, svarar de alltid samma sak: ”Det är bra.”

Men det är inte bra.
Inte alls.

Bakom vissa stängda dörrar finns tystnader som är tyngre än skrik. Det finns barn som växer upp med magont av oro, som försöker läsa av vuxnas ansikten innan de ens hunnit lära sig multiplikationstabellen. Barn som vet exakt hur stegen låter när någon kommer hem full. Barn som lär sig ljuga om blåmärken, som lär sig dölja gråten, som lär sig att inte ta plats.

Vi kallar dem ibland för ”barn i riskzon”. Som om det vore en kategori i en rapport, inte verkliga människor med hjärtan som slår lite för fort varje gång dörren smäller igen.

Och ändå finns de överallt – i våra skolor, i våra trapphus, på våra fotbollsplaner. De sitter bredvid våra egna barn i matsalen. Men vi ser dem inte. Kanske för att vi inte vill. Kanske för att deras smärta är för svår att ta in.

Utsatthet hos barn handlar inte bara om misshandel eller fattigdom. Det kan vara känslomässig kyla, ensamhet, krav som krossar självkänslan. Ett barn som aldrig blir sedd för den hon är, utan bara för det hon presterar. Eller ett barn som lär sig att vuxnas kärlek alltid måste förtjänas.

Vi säger ofta att barn är vår framtid. Men hur ser framtiden ut för de barn som aldrig får känna sig trygga i nuet?

Det börjar med att vi ser. Att vi vågar fråga, vågar lyssna, vågar tro på det barnet säger – även när det skaver. För ett barns tystnad är aldrig ett tecken på att allt är okej. Den är ofta ett rop på hjälp som ingen ännu lärt sig höra.

Så låt oss se de tysta barnen.
För ibland kan just din blick, din fråga, ditt mod – vara skillnaden mellan hopplöshet och hopp.

COSMEA Barn och ungdom - B K R O COSMEA

Vi ser dem inte – men de finns överallt

27 okt. 2025

Det finns kvinnor som går förbi oss varje dag utan att vi ser dem. De sitter på bussen med blicken fäst i marken. De står i kön i affärerna med långärmat trots sommarvärmen. De skrattar när någon frågar hur det är – men skrattet är tunt, nästan ömtåligt. De är utsatta, men de bär sin tystnad som en rustning.

Vi pratar ofta om jämställdhet i Sverige som något självklart, nästan vunnet. Vi har lagar, myndigheter, kampanjer och hashtaggar. Men bakom siffrorna finns verkliga liv – liv som präglas av rädsla, skuld och skam. Kvinnor som inte vet om de vågar gå hem. Kvinnor som inte får ha pengar, vänner eller en egen telefon. Kvinnor som tror att det är deras eget fel.

Det handlar inte bara om fysiskt våld. Det kan vara kontroll, förnedring, hot, ekonomiskt beroende – allt det där som sakta bryter ner en människa inifrån. Många av dem skulle aldrig kalla sig själva ”misshandlade”. De säger bara: ”Han blir arg ibland.”

Och vi andra? Vi vill tro att vi skulle märka något. Att vi skulle ingripa. Men verkligheten är ofta mer obekväm än så. Det är lättare att titta bort, att tänka: ”Det där är deras problem.” Men varje gång vi gör det väljer vi tystnaden – och tystnaden är förövarens bästa vän.

Att hjälpa behöver inte alltid betyda att man stormar in och räddar någon. Ibland handlar det om att fråga två gånger: ”Hur mår du egentligen?” Att lyssna utan att döma. Att visa att det finns en väg ut – även om den känns oändligt lång.

För varje kvinna som reser sig ur ett destruktivt förhållande finns en historia av mod. Ett mod som börjar i det tysta, mitt i skammen, mitt i rädslan. Och det modet är större än någon lagtext, någon debattartikel eller kampanjfilm.

Vi får inte sluta se dem. För de finns där – överallt omkring oss.
Och ibland behöver de bara en enda människa som vågar se.

B K R O COSMEA

I en tid som blivit kallare

27 okt. 2025

Vi lever i en tid som känns alltmer osäker. En tid där tryggheten, som en gång var självklar, sakta glider oss ur händerna. Det är som om världen blivit lite hårdare, lite kallare. Ord används som vapen, tilliten mellan människor urholkas, och de som redan har det svårt hamnar ännu längre bort i mörkret.

För de mest utsatta – kvinnor, barn, äldre, de som kämpar i tystnad – har den här kylan ett särskilt pris. När samhället hårdnar är det de svagaste som först känner kylan mot huden. Kvinnor som lever i våld, barn som växer upp i otrygga hem, människor som inte längre vågar be om hjälp – de försvinner bakom rubrikerna, bakom politiska löften, bakom allt brus.

Vi talar ofta om styrka, om att "stå på sig", men glömmer att inte alla har samma möjlighet att stå. När världen kräver att man ska vara hård för att överleva, blir de mjuka egenskaperna – empati, omtanke, medmänsklighet – plötsligt svagheter. Men det är just de egenskaperna som håller oss mänskliga.

Jag tror att den verkliga styrkan i ett samhälle inte mäts i ekonomisk tillväxt eller teknisk utveckling, utan i hur vi tar hand om de som inte kan försvara sig själva. Ett starkt samhälle skyddar sina sårbara, inte genom ord, utan genom handlingar. Genom att se, lyssna, bry sig.

För om vi förlorar förmågan att känna med andra, om vi slutar reagera när någon far illa – då har vi inte bara förlorat vår trygghet. Då har vi förlorat något mycket större: vår mänsklighet.

Zelda Boudine, 

Ledare för B K R O COSMEA

När orden blir osynliga slag

27 okt. 2025

Psykisk misshandel lämnar inga blåmärken som syns, inga sår som kan plåstras om. Men den river sönder på insidan. Den börjar ofta tyst – ett ord, en blick, en antydan. "Du överreagerar." "Du minns fel." "Ingen annan skulle stå ut med dig." Till en början kanske man inte ens förstår vad som händer. Man tror att det är ens eget fel, att man borde anstränga sig mer, vara lite snällare, tystare, bättre.

Sakta men säkert försvinner man. Självkänslan, som en gång var självklar, löses upp tills det inte finns något kvar att hålla fast vid. Man börjar tvivla på allt – sina känslor, sina tankar, sitt eget minne. Det är som att leva i ett rum utan speglar, där ens egen bild av sig själv bleknar bort. Och varje gång man försöker stå upp för sig själv blir man nedtryckt igen, med ord som hugger hårdare än någon hand någonsin kunnat.

Det mest förödande är inte skriket, utan tystnaden. Den iskalla tystnaden efter ett gräl, de långa timmarna där skulden växer inom en. Den som blir psykiskt misshandlad lär sig att gå på tå, att läsa av minsta tonfall, att undvika allt som kan väcka ilska. Man blir fånge i sitt eget hem, i sitt eget huvud.

Effekten av den psykiska misshandeln är som en skugga som följer även när man äntligen går därifrån. Den sitter kvar i varje tvivel, varje hjärtslag som rusar när någon höjer rösten. Den lär kroppen att förvänta sig smärta, även när den inte längre finns. Men det finns också något annat där – en tyst styrka.

För när man en dag inser att det inte var ens fel, att kärlek aldrig ska göra ont, då börjar något nytt växa. Det går långsamt, men det växer. Ett litet frö av självkänsla, en röst som viskar: “Jag förtjänar bättre.” Det är början på läkning – inte från det som hände, utan mot att återta sig själv. Och det är den största friheten av alla.

När man blir osynlig

27 okt. 2025

När man blir osynlig

Det finns en särskild sorts ensamhet som inte går att förklara för den som inte känt den. Det är den som kommer när människor ser rakt igenom en, som om man inte ens finns. Mobbning handlar inte bara om ord eller handlingar — det handlar om att långsamt förlora sig själv, när man dag efter dag får höra, eller känna, att man inte duger.

Jag minns hur jag brukade vara glad, hur jag vågade prata och skratta högt. Men efter ett tag började jag vara tystare. Jag försökte smälta in, inte synas, inte väcka uppmärksamhet. För varje gång någon skrattade åt mig, varje gång ingen satte sig bredvid mig, kändes det som om jag försvann lite mer. Jag blev den där personen som alltid gick ensam i korridoren, som försökte se oberörd ut fast hjärtat gjorde ont.

Utsattheten kryper in under huden. Den gör att man börjar tro att man faktiskt är problemet. Man analyserar varje blick, varje ord, försöker hitta fel i sig själv. Till slut vet man inte längre vem man är — bara vem man inte får vara.

Det svåraste var inte de som mobbade. Det var de som såg, men inte sa något. De som tittade bort. Den tystnaden gjorde mest ont. För när ingen säger ifrån, känns det som om alla håller med.

Men det finns också något jag lärt mig. När någon ser en på riktigt – när någon vågar stanna upp och säga “jag ser dig” – då händer något. Det är som om ett ljus tänds i mörkret. Det betyder mer än ord kan beskriva.

Mobbning skapar utsatthet, ja. Men den behöver inte definiera vem man är. Jag har förstått att även om andra försöker ta ifrån en värdet, så kan man sakta, med hjälp av människor som bryr sig, hitta tillbaka till sig själv. Och det är där styrkan börjar – i att våga tro på att man är värd något, trots allt.

COSMEA Barn och ungdom - B K R O COSMEA

Mobbning - Ett sår som aldrig riktigt läker

27 okt. 2025

Mobbning är inte bara hårda ord på skolgården eller utfrysning i klassrummet. Det är inte bara ett slag i korridoren eller viskningar bakom ryggen. Mobbning är ett djupt svek – ett svek mot barnets rätt att känna sig trygg, mot människans rätt att känna sig värdefull.

För den som utsätts blir varje dag en kamp. En kamp mot rädslan för nästa hån, nästa blick, nästa gång någon skrattar när man går förbi. Och det är inte bara i stunden det gör ont. Mobbningen gräver sig in, den lämnar spår som kan följa med genom hela livet.

Konsekvenserna är brutala. Självkänslan krossas, tilliten till andra människor försvinner, och många drabbas av ångest, depression och ensamhet. Vissa barn slutar gå till skolan helt. Andra bär på smärtan i tystnad, och för en del blir trycket till slut så tungt att de inte orkar leva längre.

Och det här är inte överdrivet – det händer här, nu, varje dag. Barn och unga väljer bort sina drömmar, sin framtid och ibland till och med sina liv, på grund av mobbning.

Vi måste förstå att mobbning inte är ett barns problem – det är ett samhällsproblem. Varje gång vi blundar, varje gång vi inte vågar säga ifrån, tillåter vi mobbningen att växa.

Men vi kan också göra skillnad. Genom att lyssna. Genom att ta barns berättelser på allvar. Genom att våga agera – som klasskamrat, som lärare, som förälder, som medmänniska.

Mobbning dödar drömmar. Men omtanke, mod och gemenskap kan rädda liv.

B K R O COSMEA - COSMEA Barn och ungdom

Förföljelse, kvinnovåld och bristande skydd

27 okt. 2025

Idag vill jag skriva om något som berör oss alla. Om något som inte handlar om enskilda tragedier, utan om ett stort och systematiskt samhällsproblem.
Varje år dödas kvinnor i Sverige av män de har eller har haft en relation med. Dessa kvinnor är döttrar, mödrar, systrar och vänner. Och bakom varje mord finns en historia om rädsla, hot och ofta många rop på hjälp som inte blev hörda.

I genomsnitt dödas 15 till 20 kvinnor i Sverige varje år av en man som de haft en nära relation till. Tusentals kvinnor lever under skyddat boende eller med skyddade personuppgifter, för att de fruktar för sina liv.
Men det här är inte bara siffror – det är liv som släcks, familjer som splittras och barn som växer upp med trauman.

Många av dessa kvinnor utsätts för förföljelse och kontroll även efter att de lämnat relationen. Stalkning, hot, trakasserier och försök att ta makten tillbaka. Förföljelse är inte något man kan ta lätt på – det är en tydlig varningssignal om att våldet kan trappas upp och i värsta fall sluta i mord.

Vi har lagar som ska skydda kvinnor, som kontaktförbud. Men i verkligheten fungerar det alldeles för dåligt.
Alltför få kontaktförbud beviljas. Många kvinnor som senare dödats hade faktiskt sökt kontaktförbud – men fått avslag.
När en kvinna säger att hon är rädd för sitt liv borde det tas på största allvar. Ett kontaktförbud kan bokstavligt talat vara skillnaden mellan liv och död.

När samhället misslyckas lämnas kvinnor ensamma i sin rädsla. Barn blir vittnen eller själva offer för våldet. Och tilliten till polis och rättssystem skadas. Det är ett svek – inte bara mot de enskilda kvinnorna, utan mot oss alla.

Det här handlar också om politik och prioriteringar. Om resurser till polis, socialtjänst och kvinnojourer. Om att lagstiftning och rättssystem måste sätta kvinnors trygghet först.
Vi behöver göra det lättare att få kontaktförbud. Vi behöver elektronisk övervakning för de som bryter mot förbuden. Och vi behöver utbilda alla inom rättsväsendet om våld i nära relationer.
Framför allt behöver vi börja se våld mot kvinnor som det det är – ett av våra största samhällsproblem, och inte något som ska gömmas bakom stängda dörrar.

Zelda Boudine